I want my inner fire burnin'

äntligen inser jag vad det är som gått och gnagt i mitt bröst alltför länge. jag har varit arg och irriterad på mänskligheten.
johan sa till mig igår att vi människor har lätt att byta ut en sak till en annan.
jag höll inte med honom, för jag har försökt att undvika att göra så. men så inser jag hur lätt det är för de flesta att t.ex. byta ut en relation och person mot en annan person tillika relation.
vi köper ett par nya byxor och när vi känner att dom gamla och inte längre tjänar oss så köper vi ett par nya. när dom skaver lite, eller inte riktigt sitter som dom ska, när det känns som att byxorna nästan käftat upp sig och förått oss. När en vän flyttar långt bort är vi snabba med att hitta en ny vän. vi vill ständigt kontrollera och "safe:a upp" situationen. När man tror att den man älskar inte längre gör det tillbaka, så säger vi att vi fan aldrig har gjort det heller. när vi märker att vi hittat något som möjligtvis kan vara bättre så kasserar vi det gamla. Ibland lindas det gamla runt lillfingret bara för att kunna äta kakan och samtidigt ha det kvar. om det första skiter sig har vi kvar det andra, fuck that.
vi är så jävla rädda för ensamheten att vi är beredda att skörda hur mycket lidande som helst. människor tycks tro att ensamheten är deras största fiende. när vi är ensamma är vi skit på alla möjliga sätt som finns. jag är så trött på allt ryggradslöst agerande, man gör val och dom får man i viss mån också stå för. ibland tar man kanske fel beslut, och något bra går ur händerna på en, men man kan i alla fall klappa sig på magen för att man hade modet att ta ett beslut. ibland vinner man och ibland förlorar man. c'est la vie.

orkar inte med mer folk som går hem med krogragg bara för att det känns så deprimerande att vakna upp själv. om det är kärlek vi alla söker efter, vad finns det för mening med att söka den sorten som bara ger en tillfällig tillfredställelse? den där riktiga närheten och förståelsen är inget som flyger in i käften på en. jag är trött på det kortsiktiga tänkandet. till slut utplånas man och kvar finns bara massa meningslös skit kvar. det är dags att odla ett eget liv som bara involverar mig själv och dom jag verkligen bryr mig om. att på allvar vara den som står med båda benen på jorden och agerar sant mot sig själv.


(ta mig inte alltför seriöst. jag är på lite dåligt humör...)

jag älskar dig och du är mycket viktigare för mig än någon full mezaraggare.

"vi är så rädda för oss själva
att vi får stora skälvan
om vi får vara för oss själva
om så bara två kvällar
så vi har e-mail o msn ring min mobil eller hem
så kan vi snacka lite skit, det var längesen
men inte mötas på riktigt, det blir så kladdigt och meckigt
det känns viktigt att träna på tricket att
med mycket snack få lite sagt om det stora mörka hålet
aldrig i livet att vi vågar öppna såret
vad det är så kommer ångesten där
och vi undrar förtvivlat var alla kompisar är
men de vill inte relatera, de blir rädda för att deras egen
bräckliga självbild också ska krackelera
dödsskräcken måste slås in fint och paketeras
ja må vi leva, jag får lov att gratulera
den dan vi bara kunde vara
kunde leva utan skräck skulle va så fet"