inuti fast utanpå
alla minnena forsar som en älv genom mig. det har funnits ett tydligt avstamp mellan då och nu. jag kan inte komma över på andra sidan, men jag börjar urskilja en bro. den sträcker sig likt en lång orm ner i minnenas djungel och påminner mig om att det finns saker att ta itu med. saker jag inte kan fly ifrån, även fast jag kanske hade velat. För när bullret lägger sig lite, blir det tyst i alla mellanrum. tystnaden likt dimman som gör det svårt att se långt. tyst mellan ditt "hur mår du? du ser trött ut sofie" och mitt svar. hur jag försöker stoppa in saker i ryggsäcken för att det känns lättare att ha det där, än bärandes i famnen. det är inte det att jag är ledsen, jag känner mig bara tagen av allt. tagen av livet i detta ögonblick. varje litet steg är ett steg. varje ord och varje blick. jag känner mig som ett barn igen.
minns vissa
men glömer andra
undertiden
låter andra gå förbi en
som borde stannat inuti en
-skrivet på en vägg i uddevalla, tror det är noe1, men är inte säker.
minns vissa
men glömer andra
undertiden
låter andra gå förbi en
som borde stannat inuti en
-skrivet på en vägg i uddevalla, tror det är noe1, men är inte säker.
tågresor
det är som en sång för längesen. jag kommer ihåg hur den gick, den återupprepande rytmen och den där lilla bryggan i slutet. jag vet hur sången känns, men jag kan inte riktigt komma ihåg hur sångerskan andades igenom texten, vad var det egentligen hon sa? vad var poängen med sången, fanns det ens någon? jag känner mig bunden till låten. den är en del av mitt liv. en förhistorisk sång om mitt liv. fast sångerskan var inte jag, det är mer som en påminnelse.
det är konstigt hur människor i livet försvinner och så kommer en ny människa. hur vi log mot varandra och nickade ett närhetens tecken. nästan som om bara för att försvinna bort nästa stund. kärlek och vänskap är något ömtåligt. det är lika känsligt som en bonsais vattningsmetod. det är känsligt för förändringar, för uppfinningar, utveckling, för att stagnera, för känslor och känslor som inte längre existerar. det behövs kommunikation, men inte den sortens som är fel. för då stupar man bara ännu längre ner i hålet. det behövs utrymme.
och hur vi vandrar kring varandras beröringspunkter. där hettan blandas upp med svalkan. som en öken mitt i havet.
jag sitter här på denna oändliga tågresa, där batteriet på datorn snart tagit slut. det känns nästan som att livet studsar runt i hålrummet i mitt huvud, i min trötta kropp där bor jag men även alla dom som jag älskar.
madeleine kommer snart till göteborg och jag längtar efter henne så mycket. alltför lång tid har gått sen jag såg henne sist. i januari flyttar hon till oslo, vilket känns skönt för då är det inte längre 100 mil mellan oss.
det är konstigt hur människor i livet försvinner och så kommer en ny människa. hur vi log mot varandra och nickade ett närhetens tecken. nästan som om bara för att försvinna bort nästa stund. kärlek och vänskap är något ömtåligt. det är lika känsligt som en bonsais vattningsmetod. det är känsligt för förändringar, för uppfinningar, utveckling, för att stagnera, för känslor och känslor som inte längre existerar. det behövs kommunikation, men inte den sortens som är fel. för då stupar man bara ännu längre ner i hålet. det behövs utrymme.
och hur vi vandrar kring varandras beröringspunkter. där hettan blandas upp med svalkan. som en öken mitt i havet.
jag sitter här på denna oändliga tågresa, där batteriet på datorn snart tagit slut. det känns nästan som att livet studsar runt i hålrummet i mitt huvud, i min trötta kropp där bor jag men även alla dom som jag älskar.
madeleine kommer snart till göteborg och jag längtar efter henne så mycket. alltför lång tid har gått sen jag såg henne sist. i januari flyttar hon till oslo, vilket känns skönt för då är det inte längre 100 mil mellan oss.