I want my inner fire burnin'

ja. visst blir man sentimental.
när vi var, jag, lisa, hilda, evelina (den kära pissmyran), therese, mathias, nina, jesper, maria, sofia.
och alla andra tokiga människor som hängde på då och då.
och det var tryggt. vi var ett gäng. vi drack mycket, festade sent och var bakis ihop. men vi delade andra saker i livet också.
tryggheten i att veta sin plats i det givna gänget.
det fanns en kollektiv styrka då, som inte infinner sig på samma sätt nu.

det är som att ha blivit väckt för första gången på flera flera  år, man inser att man legat i ide och man bestämmer sig för att börja gå.  och så tar man de första stegen och allt hamnar så långt bort. tanken på att sova känns så längesen. man kan inte återvända till det som var. man har tagit de där första stapplande stegen ifrån varandra.
från kollektivismen varma barm till individens egna förutsättningar för att lyckas. ja. det låter lite banalt, men på något vis är det ändå så.

äldre människor säger alltid att gymnasiet var så bra, och att vännerna där var så viktiga. det verkar som att det finns en skiljelinje av något slag. en tid som tar slut för att lämna plats åt den nya eran.
jag hade hemma lite folk hos mig i frölunda för ett tag sen, det var jävligt trevligt och dom verkar bra. det är kul att lära känna nya människor. men så tänker jag ändå.. ja, jag hade hellre velat att lisa kom hem till göteborg med sitt leende och positiva inställning, att therese och mathias kom med sina spirituella diskusioner, att evelina kom med sin energi och ettrighet, att nina och jesper kom och hälsade på, att ryder lämnade lund för en stund, att maria slet sig från sina studier och att jag och hilda kunde bjuda på ett jävla kalas.
för jag tycker om mina vänner så mycket och det sliter lite i mig när vi alla är isär. kollektivet är gött.

jajaja. glåpord och skäll igen. jag är tydligen en jävel. orkar inte ens bry mig om orden som sägs längre, varför skulle jag?
orkar inte replikera, bli förbannad och röra upp sandstormen som redan har lagt sig.
orden vi säger spelar ändå ingen roll och förståelsen skulle ändå aldrig infinna sig. det finns så många teorier, men vad vet vi om hurvida dom stämmer?
jag utkämpar inte längre något krig.
det finns ingen vinnare och ingen förlorare.
jag gör inte sånt längre, för det är förjävla jobbigt.
jag lever mitt eget liv och där finns inga krig.
så därför tänker jag inte låta mig dras in i ett som dessutom redan är överspelat.




förövrigt är jag hemma hos min mor i några dagar. imorgon ska jag och martin gå och yoga och kanske även lite massage om man kan få vara så lyxig. jag tror svaret blir nej på den tesen, så jag ställer in mig på en lång promenad och ett yoga pass istället, o det är fan inte fy skam.

när inga logiska känslor eller resenomang får plats. när huvudet är en smältdeg.
som efterverkningarna av tjernobyl i kroppen. jag kan inte förstå vad som pågår. jag orkar inte ta itu med allt som behövs tas itu med. vill bara sova i fyra dagar i sträck och glömma denna trötta känslan i lemmarna. glömma 40 arbetstimmar inom loppet av 3 dagar.

ja, ta en paus.


och jag blir sådär fundersam på dig. jag kan liksom inte förklara. det är lite störande och ovant. men jag vill ju ses och krama dig. säga hej! se ditt leende och veta att jag kommit hem. eller hur? det är ju det vi alla vill.

Well it's been a long time,
long time now since I've seen you smile.
And I'll gamble away my fright.
And I'll gamble away my time.
And in a year, a year or so this will slip into the sea
Well, it's been a long time,
long time now since I've seen you smile.

tänk så mycket konstiga, jobbiga, sjuka, fula grejer vi gör för att avskärma oss.
vi tror att det behövs så mycket, och att livet är tusen olika saker på samma gång, så vi försöker och försöker och försöker. På alla sätt som vi försöker att hitta rätt, vi gör det så ofta och så mycket att vi alltid hittar fel. och strävan efter det där som vi söker blir så stark att vi tappar bort oss. men vi tror att det är så det ska kännas för det alltid känns så. vi är vana vid att alltid göra allt för att vara sådär som vi tror att det är meningen. slå oss fram, ta krafttag, klä ut oss i någon annan, vara snygga o räcka till. slåss mot meningslösheten. lura den, lura bort oss själva, bry oss om grejer vi egentligen skiter fullständigt i. kära mänsklighet, kan vi inte bara slappna av lite?