I want my inner fire burnin'

sjukskriva sig från livet
säga upp sitt boende konkrakt
tappa bort nyckeln och skita i det
ringa till telenor och berätta att man hatar dom
sluta ladda ner musik, börja samla på döda kryp
ringa till chefen och deklarera
"min själ är lite trött.. jag vet inte riktigt när jag kommer tillbaka"
börja skrika åt folk och slå i dörrar
lyssna på fågelkvitter samtidigt som man spelar sönder högtalarna med
skränig hårdrock
bajsa lite utanför toaletten
lägga sig i mittgången på sj-tågen
planka på sj-tågen, skrika högt när sj-damen berättar vilka tåg som går
börja om, klara av det igen
för att göra samma sak igen
fast lite annorlunda för det blir ju aldrig riktigt samma sak


jag kan inte skriva dikter längre

det är som det sista andetaget
undslipper min mun
helt ödesmättat och slutgiltigt
det känns i benmärgen och i
helheten av min existens
jag blir kall när jag tänker på alla sömnlösa nätter
all sorg som du en gång drog med dig
in i det livet du själv varit med och skapat
hur du sårat mig och därigenom
förnekat och förenklat din egen tvivelaktiga person
jag har lärt mig att leva med verkligheten
och jag har hört många fler historier
ur andras liv
dom berättar om förstörda relationer till pappor och mammor
och även om orden låter starka,
även om deras ord är fyllda av överlevnadsinstinkt
och en djupare insikt
om att livet är värt att leva
så vet vi om,
det är en sorg som kanske aldrig försvinner

jag slås av det brutala faktum att vi
människor inte alltid klarar upp det
det finns människor på varje familjär gata i varje
stad jag känt mig hemma i
som inte klarar livets tunga påfrestningar
sorgen, skiten och all propaganda från eliten
när pengarna inte räcker till,
vem ringer man då?
när orosmolnet över pappas alkoholism eller
mammas deppighet eller arbetslösheten som andas i nacken
vart går man då?
jag har varit där själv
och jag vet att steget dit allt som oftast
är otvivelaktigt litet
det är svårigheterna som sammanlänkar oss
det är i sorgen vi söker jämlikar
och om vi radar upp alla demoner på rad,
vem har flest och vilken är värst?
och även fast vi försöker,
är det strävan som är nyckeln?
kanske finns det något annat vi väntar på
som aldrig kommer att infinna sig
ett tecken
en barmhärighetens hand
som ger och ger och aldrig
kräver sin beskärda del