I want my inner fire burnin'

jag insåg det inatt i
drömmen i
sömnen i
lägenheten där jag bor
att det är en gammal krigsskada som härjar
i mitt bröst
trösten är inte längre nog när
nattens mörker närmar sig,
här, när väggarna sluter tätt
och den skyddande hinnan verkar vara sönderfrätt
ja jag ser det nu, att gamla sår
än smärtar och att det är till mig
som minnena går
egentligen var det bara en parantes i livet
men rädslan har grott sig fast
även fast jag vrider och vänder på saker i tvära kast
så kan jag inte skaka av mig känslan
av nej:et som klingar
i hjärterummet och studsar med dova dån
hur jag kände mig som ett fån och
fick gå med långa, konstiga, ryckiga steg
hem längst gatan som en gång varit själva kärnan i lyckan
ja, jag var feg och det ångrar jag än idag
men idag är en ny dag säger du
och jag vet så innerligt att du har rätt
och att kärleken faktiskt bara kan vara så  skön och rätt och slätt
helt jävla perfekt
som den är idag
men inatt
i drömmen
i sömnen i lägenheten
där jag bor
var jag sönderbombarderad och ibland
blir jag inte speciellt attraherad av minsta möjliga risk
att historien upprepar sig och av djävulskap, hjärtekross och djupa dån
jag vill inte känna mig som ett fån
igen

vi är hemliga människor utklädda i maskeradkläder
det är mycket fart och fläkt
och ibland går varvantalet upp till 4 000 och i
realiteten finns ingen växelspak
det är en gammal skabbig bil i
nylackerad metallic färg
det är maskeradkläder och flera liter vin
meningsfulla, meningslösa samtal som stapas
på hög
det är..
en väntetid tills våren kommer igen och
vi inbillar oss att regnet sköljt bort allt det gamla
hemligheter och innerligheter som människor
i maskeradkläder aldrig pratar om
det är vår allas svagaste punkt som syns så tydligt
och uppenbart när
vi skrattar fast det egentligen bara känns konstigt
när vi grinar en skvätt på toan, för att sen ta oss samman
det är det lilla svåra,
inte den perfekta lilla svarta,
som jag söker efter
minsta gemensamma nämnare
det är alla människor jag träffat som bildar ett smalt spjut
med den koncentrerade essansen av
allting vi någonsin sagt varandra

jag ska säga dig en sak
det blir aldrig mer likadant
vägen mellan torsbogatan och där du bodde
används aldrig mer
vi har inte glömt bort den,
men distansen känns oförändeligt lång
jag kommer ihåg din vackra sång om
vänskap och kärlek och hur banden alltid skulle vara intakt
kanske är det jag som känner mig ensam
kanske är jag dramatisk
kanske är det jag som inte hinner
inte finner någon trygghet att vaggas in i
jag ska säga dig en sak
det blir aldrig mer likadant
vi alla är vuxna nu och lever livet på olika håll
jag försöker skaffa mig koll på vad ni gör och vart ni är på väg
men jag vet inte, 
kanske är det lönlöst att försöka,
vi är vuxna nu och får se efter oss själva
det finns inte tid att berätta allt