att vänta på ett brev

Till alla dom som väntar
till dom som
är svaga och bräckliga,
till de föräldralösa,rotlösa och arbetslösa,
till dom som
är nedstämda och förvirrade,
förtvivlade och till dom som,
har ångest
till dom som letar i varje hörn
och skriver brev
till dom som väntar på svar
på någon annan som kan vara bärare
av deras berättelser
dom som får berätta när andra inte längre minns
till dom som är sjuka
och väntar på en mirakelkur
en raw food kurs eller en självhjälpsgrupp
en väntetid till...
till något annat händer
till dom som borde hyllas
för deras mod och deras försök
till dom som aldrig ger upp
ni borde hyllas

outback

det är en mix av drömmar och möjligheter
hotbilder och farhågor, förväntningar och hoppet
som lyser så starkt
och ett moln som skymmer sikten
det är en tid
en tid att bida sin tid
en startsträcka, en landningsbana
en bräcklig landningsbana
Hon säger att det här fortskaffningsmedlet
är byggt för att klara Australiens outback
jag undrar vad hon egentligen menar med det
kan vi mosa djur som kommer ivägen? bana vägen genom snår, sten och träd?
är det så att det som kan klara av en stenig väg
också puttas ut i diket?
Hon säger att det är med ren och skär vilja som det går framåt
och en liten hint av teknisk kunskap
en erfarenhet som talar för att vi kommer fram
högt där ovan för molnen
känner jag mig som en jetsetter
men jag knäpper än dock mina händer
och ber till något som jag ännu inte uttalat vad det egentligen är
låt mina drömmar bli verklighet
glöm inte bort sofie,
glöm inte bort
nu kan du få bida din tid

intensitet

en klick av färg
i blodrött, koboltblå och djupgrön
i orange, turkost, cerise och lila
som målas med en tunn svart linje runtomkring
fälten med färg
det snurrar i en väldig fart
tills det plötsligt tar slut
tillbakaspolning i ultrarapid
och sedan fram igen
det är som att befinna sig högst uppe
i trädkronan
att klätta enträget
och bemästra själva naturkrafterna
högst där uppe kan man känna
gravitationen
hur jorden snurrar runt i en rasande fart
kanske trillar jag av?
Det högsta berg och den djupaste fjord
och när man simmar upp
för ett endaste andetag
har vatten ytan förvandlats till en ogenomtränglig hinna
som aldrig faktiskt på riktigt ger vika
och jag vet så väl att nu bär det av igen
tusen bilder blixtrar förbi och hjärnan trängs mot skallbenet
helvetet
är min egen kropp
när det känns som jag aldrig når upp till det livsgivande syret
en ständig ström av underströmmar
och när jag lägger mig på rygg
ser jag alla skikten i ozonlagret
jag får nöja mig med
att prata valspråk här på havets botten

madeleine, du är min skatt

Ja, jag kommer ihåg så väl när vi sprang
i spöregnet på Mycelievägen
90339 Umeå var postadressen
vi var ungefär 6 år gamla
och jag minns ditt barnsliga ansikte
men ändå,
jag ser dig framför mig nu nästan
17 år senare, och på något vis,
är det fortfarande vi två som springer i regnet
gatorna är fulla av forsande vatten
brunnarna hinner inte svälja undan allt som regnar ned
med strömmen kommer löv, damm och små gruskorn
och på samma sätt som då
så skrattar vi
och grinar
och tittar upp mot skyn som öser ned
och frågar oss vart det finns ett tak där vi kan gömma undan oss själva
någonstans att torka upp
likt wettex trasor som legat torra i diskhon
Jag ville ju bara vara den där barfota 6-åriga tjejen!
Idag har vi tjocka förhårdnader på fotsulorna
men ett varmt, pulserande hjärta hittar vi djupt därinne -
en stark flod av röd blodcirkulation

släpp in mig tack

Stig in!
Välkommen till vårt lilla hål i marken
här kan du klä av dig
alla samhällets måsten och krav, viljor och ansträngningar,
ovanför ytan cirkulerar alla normer
och vem du borde vara likt ett gäng
orosmoln
men här under jorden
ska vi dansa och bara vara glada
här är vi fria att göra det vi vill
här blåser nämligen frihetens vindar
likt en skön sommarbris och...
vi är alla som en stor familj
ett kollektivistiskt hus där du får plats
det finns däremot några föreskrifter,
några saker du får lämna kvar
till de övriga däruppe
om du vill
komma in måste du skaka av dig dina feministiska ideal
vid ingången till jordens lummiga mark
får du lämna dina starka opassande värderingar och åsikter
ditt anletes svett och din stolthet över arbetets resultat
dina maktstrukturer och kritiska tänkande
dina förhoppningar och farhågor om vad samhället ska ge dig
och vad du ska ge det
du kanske tycker att det låter konstigt
men vi säger
att det är så du befrias från dina bojor
det är detta som är
frihet

lyckan

där står du i ditt nya luftiga kök
det är målat vitt och några goda ostar ligger framme
på en
träskärbräda
och du ler
och din ullkofta sitter bra
och alla facebook rader
lyder
jag är lycklig och jag har många goda vänner
och huset är avbetalt och vart ska vi åka i vinter
och den som ser på
lägger huvudet på sne
och livet känns som att det står still
hur ska man överhuvudtaget hitta mening
bara i sig själv
att bara stå i en liten pöl och trampa runt
undra varför det aldrig känns nytt och fräscht och annorlunda
bara som ett svart hål som långsamt slukar en och
man har tappat rösten
det svider i halsen men ljudet når liksom aldrig stämbanden
telefonen har gått sönder
den som ser på letar runt i en minnesbild av kontaktlistan
dörren har låsts innifrån
ingen knackar på
men ändå
imorgon kanske någon låser upp dörren och öppnar den på glänt
ge mig något
ge mig någon

starta om

jag tar ett djupt andetag
andnöden flåsar på min hals
det klibbar ihop bak i nacken
i den nya halsduken med ny ren ull
jag måste
ta ett kliv ut säger jag
jag måste
möta rädslorna och våndas i helvetets alla hål
jag måste
förlåta mig själv
och säga nej till alla ni som bara vill ha av det som jag gärna ger bort
utan tanke på reserverna
kliven ut i ändlösheten
i det svarta hålet
i den vakumförpackade luften
där verkligheter vi aldrig sett förut
kanske
finns
ändå hela vår hjärna i lillhjärnan
kanske kan vi omprogrammera oss men ändå vara kvar
bli friska men ändå behålla det tokiga
vara kritiska men kanske inte längre bittra

ensamhet

Have you ever had the feeling
No one really knows what you're all about
And when you try to show them
They all have things to do tonight


en missad tid

det är själva fan
nu står vi här igen
bråkar om en missad gym-tid på friskis
på tåget igår satt två kvinnor
som gärna ville ha sina fönsterplatser
dom pratade om lantställen,
kollegor som åt mycket godis
och blev för fulla
de klagade på komforten på intercitytåget och snörpte på näsan åt någons katt som skulle föda på andra sidan telefonlinjen
dom pratade om deras män och om att
dom skulle komma och hämta dem på tågstationen
när vi kom fram
när vi kommer fram
1 och en halvtimma till
och jag saknar dig
du, som jag känner som
jag hela tiden lär känna
du som aldrig sover bra för jag fäktas i sömnen
du som aldrig bryr dig om att föreviga saker med
en bild
30 minuter kvar och jag saknar dig
taxifärd, en ond rygg och ett helt liv
där jag aldrig lär mig att allting är en enda stor jävla resa
bara att hänga på
aldrig streta emot
men så kommer jag hem och vi bråkar om en missad gymtid
och jag känner mig som dom fönstertittande kvinnor  som igår
det lilla livet
vad lätt det är och vad svårt på samma gång

tänk om

jag blir så nostalgisk. kommer ihåg allt bara av en liten ton, en sång börjar spela och jag kommer ihåg allting. Och det otroliga är att jag inte blir fylld av sorg eller ilska, i slutändan är jag oerhört tacksam för det liv som varit och är.  och även om jag i stunder upplevt det som att jag stått utanför det hela, det där pulserande livet - vare sig det varit gott eller ont eller bara platt, så är det ändå här jag är nu. alla slingriga stigar, de som lett till besvikelse och hoppslöshet och de som överraskat med nya möten och insikter. alla goda vänner, och även dem som inte längre finns så nära mig. alla plaster där jag väntat på spårvagnar, bussar, bilar eller tåg. alla som jag en gång hållt kära. jag kommer ihåg, det där som berört mig ligger så nära i denna stunden, kroppen kommer ihåg mina vänners leenden och allt det där vi talade om då. min mammas hus i strömslund, lisas pappas lägenhet i stan, madeleines pappas hus i pengsjö, husbilen vi hyrde en sommar och åkte till norge i. lisa cederlunds lilla kråkbo i frankrike.

tänk vilken storhet det är, att bara få vara vid liv. att få se och känna.

ett leende

du säger det med ett leende
att du vet vad jag menar
menar att det är först senare
som man ser att djupet var djupt och stupet
hade en hög kant och sen 100 meter ner tills det tar stopp
det är först då som det också känns i ens kropp
ett omlopp av tvekande undanflyende tankar
kranar som skruvas av och på i en väldig fart
en popcornmaskin till hjärna
ett hjärta som blivit naggat i kanterna
ett svagt grin och det arbetssamma i att simma runt i en liten pöl av
vatten som bara når en upp till knäna
du säger det med ett leende
att du vet vad jag menar
menar att det är först senare
när det outgrundliga tveksamma tvättats bort och man på djupet känner sig klenare
som man egentligen är på väg uppåt
en liten naken människa på långsam, stadig marsch
en lejoninna med ett ess i rockärmen
men inget stort inget världsomvändande
bara ett leende och en lite stadigare röst
du säger det med ett leende
att du vet vad jag menar
när jag säger att det förmodligen,
kommer att hända igen
men jag lovar dig, jag kommer inte flytta några berg igen


mörk är natten innan gryningen

letar efter dig, har du tappat bort dig själv igen?
kom det är okej, bara du kommer tillbaks någon gång igen.
håller om mig, ja, så som du brukade göra,
säg att det är okej,
så vi kan göra om allting igen,
men brutna ben gör ont
och djupa sår, de läker sakta
så du är på din vakt
håller dig borta, akta akta...
allting som du ska vara
just nu vill jag heller inte
vara en del av
spegelbilden
innan man hunnit vänja tanken
samla mod igen
mörk är natten innan gryningen
mörk är natten innan gryningen



http://www.youtube.com/watch?v=OlpozSB6IAc

säga nej

alla här är ganska olika alla andra,
men ändå besynnerligt lika varandra,
de posar i spegeln, med ambitionen att verka vara
egen,
regeln säger att människan borde vara säregen,
men vad gör man, när man mest känner sig livegen inför alla förväntningar?
säg mig egentligen, vad gör oss till mänskliga och vad gör oss till robotar
vi säger ja ja ja, när vi borde säga nej
det är som om vi inte vågade refusera en ynka liten grej



----

det är tröttheten i lederna som sätter sina spår
i prioriterings hjärnan som måste fatta alla besluten
är det inte lustigt, den känslan,
den fullkomliga oledigheten i att ta ledighet
ni vet, tiden springer fort och när det blir mörkt igen är dagen över
översvämmat av över, högpresterande arbetsmyror
vi går och lägger oss och tänker, inbillar oss
att en dag finns det tid och energi att göra något annat, någon annan sak
och att det är därför det är lugnt att vara lat idag
en dag ska jag bli allt det där jag lovat mig själv
stark, stabil och trygg
jag ska gå mot solen med en lejoninnas stolthet
ett hem ett arbete en fritid en vän en närvaro en tid en tid en tid
att ha tidens alla möjliga fördelar på sin sida
då det finns tid till allt det där som jag aldrig orkar med
det är dagar som denna, då jag kommer ihåg smärtan i varje människas öga, som jag mött
och att ensamheten i sorgen är så stor och stark, varje gång den infinner sig hos oss
att det blir banalt att skriva något vackert och trösterikt om det


det är inte ett krig, bara en väntetid

Örebro, Katrineholm
Karlstad och Trollhättan
byte till stambanan
jag åker till Stockholm med jämna mellanrum
en snabbvisit i Malmö eller Göteborg
och jag vill också hinna med en viss Elamson i Oslo
och två systrar i Umeå
Förvaltningmöte i Västerås
vi måste styra upp rektorer i Strängnäs
och prata om föreningsrätt i Eskilstuna
Katrineholm centralstation är en väntetid
på 32 minuter
och under den tiden hinner man se många arbetspendlande-arketyper
Örebro länsbuss, värmlandstrafik - dom åker överallt fast man kommer
aldrig fram
för att inte prata om SJ
satans järnvägar
Swebussarna är allltid fulla, så jag får åka till Degerfors
och bli utstirrad av en fullgubbe
på det stora hela är det en enda stor röra
så där så att man bara vill ta bilen och köra

men alla resor är också medvetandegörande
det är tystnaden som blandas upp med ljudet från alla resenärer
det är lokets trygga dova dunkande mot järnvägsspåret
det är tid för reflektion och eftertanke
att det är jag som reser
den ensamma krigarinnan



bara de som lever får se

jag insåg det inatt i
drömmen i
sömnen i
lägenheten där jag bor
att det är en gammal krigsskada som härjar
i mitt bröst
trösten är inte längre nog när
nattens mörker närmar sig,
här, när väggarna sluter tätt
och den skyddande hinnan verkar vara sönderfrätt
ja jag ser det nu, att gamla sår
än smärtar och att det är till mig
som minnena går
egentligen var det bara en parantes i livet
men rädslan har grott sig fast
även fast jag vrider och vänder på saker i tvära kast
så kan jag inte skaka av mig känslan
av nej:et som klingar
i hjärterummet och studsar med dova dån
hur jag kände mig som ett fån och
fick gå med långa, konstiga, ryckiga steg
hem längst gatan som en gång varit själva kärnan i lyckan
ja, jag var feg och det ångrar jag än idag
men idag är en ny dag säger du
och jag vet så innerligt att du har rätt
och att kärleken faktiskt bara kan vara så  skön och rätt och slätt
helt jävla perfekt
som den är idag
men inatt
i drömmen
i sömnen i lägenheten
där jag bor
var jag sönderbombarderad och ibland
blir jag inte speciellt attraherad av minsta möjliga risk
att historien upprepar sig och av djävulskap, hjärtekross och djupa dån
jag vill inte känna mig som ett fån
igen





minsta gemensamma nämnare

vi är hemliga människor utklädda i maskeradkläder
det är mycket fart och fläkt
och ibland går varvantalet upp till 4 000 och i
realiteten finns ingen växelspak
det är en gammal skabbig bil i
nylackerad metallic färg
det är maskeradkläder och flera liter vin
meningsfulla, meningslösa samtal som stapas
på hög
det är..
en väntetid tills våren kommer igen och
vi inbillar oss att regnet sköljt bort allt det gamla
hemligheter och innerligheter som människor
i maskeradkläder aldrig pratar om
det är vår allas svagaste punkt som syns så tydligt
och uppenbart när
vi skrattar fast det egentligen bara känns konstigt
när vi grinar en skvätt på toan, för att sen ta oss samman
det är det lilla svåra,
inte den perfekta lilla svarta,
som jag söker efter
minsta gemensamma nämnare
det är alla människor jag träffat som bildar ett smalt spjut
med den koncentrerade essansen av
allting vi någonsin sagt varandra



likadant

jag ska säga dig en sak
det blir aldrig mer likadant
vägen mellan torsbogatan och där du bodde
används aldrig mer
vi har inte glömt bort den,
men distansen känns oförändeligt lång
jag kommer ihåg din vackra sång om
vänskap och kärlek och hur banden alltid skulle vara intakt
kanske är det jag som känner mig ensam
kanske är jag dramatisk
kanske är det jag som inte hinner
inte finner någon trygghet att vaggas in i
jag ska säga dig en sak
det blir aldrig mer likadant
vi alla är vuxna nu och lever livet på olika håll
jag försöker skaffa mig koll på vad ni gör och vart ni är på väg
men jag vet inte, 
kanske är det lönlöst att försöka,
vi är vuxna nu och får se efter oss själva
det finns inte tid att berätta allt



jag bara skämtar

åh jag älskar det så mycket
att vara en jävla idiot
att vara en surkärring och en förvirrad själasökande person
jag älskar det
när mjölken surnat och brödet tagit slut
när jag glömde jästen och kom ut och skrek jag skiter väl i resten
också då
jag glömde visheten nummer ett,
och ibland känns dåtiden som ett nät med tusentals små hål i
erfarenheterna känns, men tankarna är i fragment
det har varit dekadent och när jag tänker på det
så kanske defibrillatorn stått och glott i bakgrunden
men i framtiden
ska jag vara en surkärring och en jävla idiot
en förvirrad och bortsprungen katt i livets snurrande vindtrumma
jag har mål och ideal,
men jag ska vända på klacken och tjura
jävla skit då
fan vad bitterheten smakar bra i munnen ändå



Istället för stop skyltar

det är pulsen i rösten
det är svinget i brösten
det är
det är en kyss och jag vet att det är rätt
det är en evig landsväg av JA skyltar
ibland råkar jag ta upp en illvilliig liftare
som sitter i baksätet och skrattar
och jag grinar lite och tycker att livet är orättvist
men vi sparkar och slåss och sen är det bra igen
det är kärleken i vårt rum
och närheten som då och då innebär motsättningar
det är alla minnen och erfarenheter
och smärtsamma saker som såklart inte
slutar existera
bara lite lite grann
det är oro för att den är befogad
och det är ingivelse och trygghet för att
den är befogad
den är befogad så innihelvete
JA JA

Tidigare inlägg Nyare inlägg