bakfull
jag tänker försöka handla rationellt. och jag tänker försöka handla lite mindre egobaserat. jag tänker inte förhöra mig, få reda på och ge skuld. nu får det vara bra. jag ger upp och det är jobbigt, men det finns ingen annan lösning. jag ska försöka med all min kraft att låta dig gå för att du och jag ska bli lyckliga. inte just nu kanske, men så småning om. ett sår som aldrig läker helt. historien och händelserna som inte får läggas på sin plats. den ständiga separationsångesten som gör sig påmind.
jag dricker kaffe, lyssnar på buena vista social club och är skakig i kroppen för att jag är bakfull.
denna bakfullhet.
jag dricker kaffe, lyssnar på buena vista social club och är skakig i kroppen för att jag är bakfull.
denna bakfullhet.
bengtsfors via uddevalla
det är lustigt vilka känslor som kommer över mig nu. jag trodde inte att en flytt skulle framkalla såna här känslor, det är så mycket att resonera och tänka kring. allt är så nytt. det känns som i början av livet fast som om det fanns massor av saker innan också. det är paradoxalt. jag sitter på bussen på väg till Uddevalla från göteborg. nya busshållplatser. spårvagnen går bara till positivgatan, sen får man ta ersättningsbuss eftersom dom bygger om frölunda torgs hållplats. overklighet men samtidigt så innihelvete, brinnande verkligt och nära. det händer här och nu, hela tiden.
jag tittar på bilder från trollhättan, kvällar som vi spenderat ute, druckit oss fulla på meza och vokalen. all drama, alla bråk och fylleslag. är det långt borta nu? saknar jag det? jag vet inte. både ja och nej.
jag saknar att veta min plats, ha 5 minuter bort till närmsta vän, ha efterfester till klockan åtta på morgonen och skratta åt gårdagen. saknar att förarga mig över 671 bussen som alltid gör så att vi missar alla andra bussar, saknar min kärleks varma blick i kråkboet. saknar mina vänner och min mamma.
men jag trivs i göteborg. och jag känner mig stark, och svag också för den delen. alla lager av yta är liksom bortskrapade. nu är det bara jag på allvar. och det är lustigt att typ 10 mil kan göra sådan skillnad. det är ett konstigt avstånd, inte så långt att man inte kan hälsa på över en dag, men samtidigt en betydelsefull skillnad. få en att gå åt andra hållet. men det blev så tyst i stan, festen tog slut. alla for åt olika håll. jag ville inte och vågade inte stanna kvar för att se vad som hände sen.
jag tittar på bilder från trollhättan, kvällar som vi spenderat ute, druckit oss fulla på meza och vokalen. all drama, alla bråk och fylleslag. är det långt borta nu? saknar jag det? jag vet inte. både ja och nej.
jag saknar att veta min plats, ha 5 minuter bort till närmsta vän, ha efterfester till klockan åtta på morgonen och skratta åt gårdagen. saknar att förarga mig över 671 bussen som alltid gör så att vi missar alla andra bussar, saknar min kärleks varma blick i kråkboet. saknar mina vänner och min mamma.
men jag trivs i göteborg. och jag känner mig stark, och svag också för den delen. alla lager av yta är liksom bortskrapade. nu är det bara jag på allvar. och det är lustigt att typ 10 mil kan göra sådan skillnad. det är ett konstigt avstånd, inte så långt att man inte kan hälsa på över en dag, men samtidigt en betydelsefull skillnad. få en att gå åt andra hållet. men det blev så tyst i stan, festen tog slut. alla for åt olika håll. jag ville inte och vågade inte stanna kvar för att se vad som hände sen.