att man inte skurit av kuken från fler personer
det är okej
ni kan få sätta på er kostymerna
och leka med de vilseledande plymerna
jag vet att det är kul att vara med
men när man inser
sitt underläge så tittar man desperat ut
vart kan jag fly så det slutar göra ont
vänta, jag ska bara packa min väska
sätta på mig skon,
hinner inte vänta på att någon sågar av mig ena handen
jag måste ha den för att skriva den här skitdikten
jag måste ha den så jag kan visa er ena fingret
jag vill ha den så jag vet att den är min
att min identitet är intakt
och att mitt hjärta är gott
så jag pushar på den egna motivationen
jag tycker nämligen inte speciellt mycket era ambitioner
att erövra världen med idioti
nej, det är fan inte min melodi
a tribute
så jag sätter mig ner med min kopp kaffe och äter en bit choklad. jag är nöjd. jag är glad.
solen skiner utanför och TLC har aldrig varit så bra förut. jag njuter av att vara själv här. och faktiskt för första gången på länge så tycker jag att det är riktigt skönt att vara tyst ibland också. om man inte hela tiden pratar kanske man får höra något nytt.
jag har en sådan inneboende känsla
för hur allt blir bra till slut.
man kan undra många otaliga gånger över huruvida det är eller si eller så. vad man ska ta för sig,
vem man vill vara, vilka man vill omge sig med.
och när jag bestämde mig för att åka hit var det ändå ett beslut som jag tänkt på ett bra tag. det var inte första bästa flyktvägen längre. jag åkte av skäl som för mig verkar resonliga. det känns vuxet på ett gött sätt.
oro är kanske en nödvändig ingrediens i livet, men man får ta den med måtta.. det är lätt att ätas upp av den och odla den till gigantiska proportioner. men varje steg har fört mig hit och kommer fortsätta att ta mig till olika platser, människor och situationer. fan livet är väldigt speciellt på många sätt. och egentligen tänker jag att det är enkelt att leva det, för det finns inget sätt att göra fel på. och ibland, då och då, komplicerar vi till det, för vi behöver något att hänga upp oss på.
interflora ber om ursäkt
interflora ber om ursäkt
jag har skickat minst tre hatbrev
och dom svarar ursäkta oss
vi kan inte hjälpa att du saknar något
som vi inte kan erbjuda
och visst, jag tycker om choklad men saknar lakrits
kommer ihåg hur du ser ut strax innan du kommer
och jag gillar ditt ansikte och ditt skratt
jag trodde jag skulle räkna dig till statistiken
de ner och uppgående
kurvorna om mitt ungdomsliv
att du skulle fixeras vid rubriken
han som det aldrig blev något med
eller varför inte
han som jag ville ha men aldrig fick
jag skulle reducera dig till en liten svart prick
men så sa du "jag tycker om dig"
och inte på något speciellt sätt alls
bara sådär uppriktigt
och ärligt
inte konstlat eller tillgjort
och det är okej sofie
det är bara lite kärlek
miss li passar bra i Aix
my baby gives me the love i've looked for all my life he's the only guy that i would take for my man our relationship is good yeah it's one of it's kind but i've gotta leave my troubles behind i'm acting supersticious when he's been away a jealous little woman with nothing to blame screaming and threating that I would leave him well it's my troubles i should leave behind my baby loves me when i'm down and out my baby loves me when i'm up and shining don't want to scare him away from me
oh, how i love him
salted tears water the fruits of our labour
det är mycket grejer som snurrar i mitt huvud just nu.
just nu är det liksom en blandning av tacksamhet, orolighet och saknad.
Att flytta såhär, till ett land där man inte kan språket, ensam för att studera är ju ganska modigt ändå. och det försöker jag ge mig själv credd för. Här är jag, och att jag är här är modigt. men jag är också orolig för jag vet ju inte hur det ska bli, vilket man aldrig vet, men nu är det så uppenbart. Det finns många saker som kan gå snett känns det som, och jag är rädd för att förlora något.
men livet är ju också så här, och jag vill leva ett liv som innebär att ta chanser.
Mitt hjärta är fullt av kärlek, och så har det inte alltid varit. Det är läskigt när man testar något nytt, gör något som man kanske inte annars brukar, men jag tog en chans och öppnade upp mig för mannen med stort A, och det skulle jag aldrig vilja ta tillbaka. jag är tacksam över att våra stigar har korsats, och jag vill och hoppas att de fortsätter göra det.
Och antagligen är det väl samma med Aix, och vistelsen här, nu är det lite skrämmande för jag är rädd för misslyckande, att det inte blir bra här, att det skiter sig med Andreas, att att att... jaa, men det kan man ju inte snöa in på, jag påminner mig om att vara tacksam för allt det som livet har gett mig, och ger mig. och att jag har förståndet att inse det, och ta vara på det.
Jag ska ge den här staden en ärlig chans, men funkar det inte, så är det ju inte heller så mycket mer än just det.
rädsla begränsar oss. kärlek övervinner det med enkla medel.