I want my inner fire burnin'

vandrar längst viken. skuggan springer efter mig i långa mörka korridorer.
trädens lugna vindslitna grenar lugnar, solen spricker upp bakom molnen, som en försäkring på att ljusare och varmare tider kommer. men korridoren är lång, till synes utan slut. ett jäckande mantra. this too shall pass. visst kommer det. det vet jag, men funderar lite på när.

en till ungdom som tog livet av sig i trollhättan. förlorar hoppet. jag har inte lätt att fortsätta vara naiv. uppgivenhet blandas ut med bruset. vi orkar tydligen inte med, det måste ju vara så. varför skulle vi annars hoppa från broar?
jag tycker det är hemskt. känner återigen att allt kanske bara är på väg åt helvete i alla fall. lika bra o supa och knulla medans man fortfarande har chans. det finns en risk att vi står helt oförberedda på det som komma skall. nakna rövar och skär bäbis hud. lika lätt att sticka hål på som en ballong. finanskris, självmord o skit. vi är inte rustade för detta fysiska och mentala krig som förs. vi vet inte ens vem fienden är.

men så var det där med gråskalan sofie. det är inte alltid antingen eller. finns förhoppningsvis något som kan trösta oss i alla fall. det där gråa mellan de båda ytterligheterna. fan. jag hatar det gråa.

"jag hatar telekomföretagen. jag hatar alla storföretag. jag hatar läkemedelsindustrin. jag hatar regeringen. jag hatar polisen. jag hatar på asfalten. jag hatar att vi dödar alt vi kommer i närheten av. jag hatar kärnfamiljen.  jag hatar till och med männen"

- skrivet av "G-B" i januari 2000.

jag har spenderat mycket tid på att fundera över vad jag vill säga egentligen. varför jag skriver dessa rader.
hur jag ska formulera mig när det finns så mycket att säga, men samtidigt så lite egentligen.
jag skulle kunna skriva tusen böcker om iakttagelser och känslor. om stunder och saker som hänt. och saker som inte hänt.
och det är inte en förändring som tar form. det ordet räcker liksom inte riktigt till. men vill inte säga för mycket, för denna berg och dalbanan kanske slutar precis där jag började. ibland känns det onekligen så. två steg fram, ett bakåt.

jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. vill flyga, bredda ut mina vingar och se allt det där.
men ändå; det är som en stark, oväntad känsla av att jag måste återvända till punkt ett. men inte den punkten man kanske kan tro, utan den där första punkten. det skeendet. de första vacklande stegen ut i vuxenvärldens snåriga skog.
ja. om man en dag tittar i backspegeln och inte känner igen vägen bakom sig, och inte heller de stirriga ögonen som tittar tillbaka, då är det dags att ta itu med något som gick förlorat.
det handlar inte om kärlek, vänner eller jobb. inte ens om vart man har sitt hem. det handlar om andra missade delar som ligger och skräpar i tomrummet inuti.

det är skärvor som inte sitter ihop. och ja, detta låter ju fruktansvärt deprimerande, men det är inte så alls. det är bara en insikt om att man inte är odödlig. det finns ett liv för varje människa, det ska man ta vara på. vare sig man är i trollhättan, göteborg, oslo, LA, indien eller någon annan stans. jag orkar inte låtsas som att det är något mer än vad det är. jag är inte på väg just nu. jag ska ta det lungt för första gången på 10 år. livet bjuder på en del överraskningar, några underbara och en del jobbiga, men det är lite upp till en själv att göra det till vad man vill att det ska bli. 
det låter ju som floskler, och mina ord spelar inte någon roll. för det är bokstäver om något som jag inte kan förklara. jag skulle kunna dumpa detta inlägg i utkast-korgen precis som de tjugo stycken innan. 

det sägs att jag är på väg hem igen. kan inte riktigt säga vad det betyder, men jag tror det är ett vettigt beslut.
möjligen så att det är bra med vettighet, istället för separationsångest och flykt som två antagonister som slåss mot varandra. ständigt denna tvåsamhet som bråkar om att vara ett.

 att ta itu med demoner är inte lika enkelt som att förälska sig, supa sig full, spendera pengar eller spela wow. det kanske är därför som det kallas modigt.


"jag står på tröskeln i köket och svajar
 första gången jag gör något sånt här, så jag vet inte riktigt vad som är rätt eller fel,
och jag tycks inte hitta svaret
kan varken gå tillbaka, men inte heller tycks jag kunna ta steget ut till vardagsrummet
 istället står jag där och svajar och försöker skringa den där kompakta dimman i hjärnan
jag vrider och vänder mig och gnager på det förflutna,
maler det till köttfärs i förståndet förstående om att jag gärna vill göra köttbullar istället för slarvsylta
och så säger nån jävla newage nörd till mig att jag ska sluta
 tänka och istället bara LEVA
men hur ska jag kunna finna reda? det är som en finne i röven som aldrig tycks försvinna.
 dom där små fragmenten av stunder
 minnesbilder som är som en persisk sönderklippt matta i hjärtat
hur ska pusslet läggas för att bli en bild?
 hur ska det någonsin kunna bli något annat en en kattbajsklick i hörnet på mitt golv
 ihoplappat, ihoppackat, tillslutet och nyöppnat
 fast inte i kråkboet i trollhättan utan på tröskeln i frölunda torg."

- ett av alla utkast, skrivet 11 oktober 2008



FUCK YEAH!

du tittar bort mot där dom står
nästan ofrivilligt med blicken
egentligen vill du inte titta, vill inte se
hur dom står där borta och skrattar med höga gälla tjut
dom skålar och sneglar på varandra
ler med sina kluriga, ölbruckna munnar
deras sotiga, immiga blickar när dom kliver av bussen
målade kring ögonen
pyttesmå pupiller
lite svamlande
som om all självsäkerhet är som bortblåst idag
nervösa skruvar dom på sina kroppar
men igår då dansade dom på borden
du hatar dom
vill skrika att dom är några jävla fyllon
patetiska
larviga
tarvliga
dom höjer sina glas och skålar
idag ringer dom runt och berättar skvallret från igår
ser dom jämt på bilder från festerna
ja, du hatar dessa människor utan liv
men du vet också att du gör det
för dom är ju precis som du är

skillnaden är, vet du
att dom bara tagit det där sista klivet
dom låtsas inte längre om att dom har något bättre för sig
dom spelar inga spel
såna fasader som du så länge ansträngt dig för att upprätthålla
dom har ingenstans att ta vägen
och du irriterar dig på att dom ser så fria ut
när dom vinglar runt fulla där inne
jävla helvetes skit
en spelbild av hur du är
när du tagit lite för många öl
din destruktiva ådra stirrar dig blint tillbaka i ansiktet
- dom är precis som du

What would it take to make a woman like you
View a wolf like me for what I really might be
 Listening to lyrics only heres what I allow
You gotta try and make me testify for here and right now
Let's have a confrontation over a cold one
I'll give you conversation just to see if you can hold em
I play so dumb
Because I know some of these star struck small talk art fucks is no fun
I'm the blood type that goes straight for the guns
Like before you even spoke already knew what your loves like
So what you thinking?
Because I'm thinking we should jump into your ocean
Let's go girl this ship is sinking

Look at your face
When all I could see was myself looking back at me
Reflection
And all I could do was think about sleeping next to you

Now there's no reason to lie, I've had a lot of lovers
In my reality it's impossible to avoid it
But there's one reason for life gotta provide some supper
Gonna build a family just to watch someone destroy it
Do you really think you really wanna get to know me better
Don't you see the drama
Don't you feel the pressure
Don't get me wrong it would be my pleasure
To sing a song that could remove your shoes and your sweater
Bartender let me get a shot of Beam
Cause this girl over here is trying to get me out my jeans
And she doesn't seem to believe I'm just another thief
Came to take a piece and make you stutter when you breathe

You look like you were built for me
You talk like you want to steal my drink
You kiss like you already came
And that's a Lifter Puller line for those with out any game
It's like damn baby
You know you can't save me
But you should still tell your people that your leaving with the band
Maybe you can show me your hustle
Neither one of us would be so lonely If only you would come over here and hold me
I caught you trying to hide your smile behind your glass
But all of your secrets become a swing set when you laugh
And all of your regrets that you're carrying an' burying
Don't mean a damn thing if there's nobody to share them with


Atmosphere - Reflections