I want my inner fire burnin'

"det finns en värld här
som är vår
ingenting
kan störa den
och snart ska tåget gå
som tar dig
långt
långt härifrån
men ännu finns det tid kvar till gryningen
så vänta
lägg dig ner,
låt det ske,
ta det andra sen
ge mig något av dig själv
som kan värma mig
varje kväll ända tills du kommer hit igen"



åka o handla. komma hem, tvätta, diska och börja packa ner mina grejer i flyttkartonger.
jag börjar bli van, tredje gången gilt på 1,5 år. men det är ändå en speciell känsla att flytta. det är lite separationsångest blandat med den kittlande känslan av förändring. jag tänker en del på alla vänner jag kommer att sakna, hilda, lisa, maria, therese. jag tänker på människor jag håller varmt om hjärtat. jag är nervös. lite rädd också kanske.  det blir bra det blir bra det blir bra.

här helt plötsligt öppnades en dörr i väggen,
från ingenstans
bara för en stund sen var det otänkbart
tvivelaktigt och oresonligt att tänka så
men nu står dörren här på glänt
den gör mig påmind om att man kan
leva fler liv
än ett under en livstid
den säger kom
tiden är inne, du är redo nu
och när jag lyssnar noga så vet jag det också
det finns numera lite att bråka om,
få saker att strida över,
det utkämpas inte längre något krig
jag smakar på känslan och förstår att det är genuint
min tacksamhet är oövervinnelig
min kärlek är stor
trots att sorg fortfarande finns i mitt hjärta
och att det ibland gör ont och man ramlar och skrapar knäna
så vet jag, jag har det jag behöver nu



och så en annan sak. den här kärlekskänslan i bröstet är så jävla grymt härlig. och läskig och stor.
men den finns där, och upplevelsen av närheten och det vackra som bjuder in mig, det ska jag inte strida mot. jag öppnar min famn. tack tack tack.
tack för allt som inte blev som det skulle
tack för att det blev som det skulle
tack för mina ben, mina ögon och mina armar,
tack för mitt hjärta, min hjärna.
tack för att jag träffat mig.
tack för att jag träffat dig.
nu ska jag gå till apoteket.

jag har spenderat många otaliga otåliga timmar
att fundera över hur jag ska förklara och vilka ord som rimmar
på berättelsen om livet
i allt det stora och i det pytte pytte lilla
om sanningen ska fram så vet jag
väldigt lite om demokrati, nationalekonomi och världsbankens fuffens
jag är en ovan bilkörare
och en oerfaren kärleksförare
jag är disorienterad och alienerad
och det tar lång tid att diska
inga sparade pengar
men ändå mängder
av enkronor som ligger och skramlar överallt
framförallt är livet klurigt
man måste suga på karamellen
om vilken väg man ska gå
och vilket synsätt man kan ta till
när man kontemplerar över upplevelsen som kallas liv
ibland önskar jag att det fanns en lyckokaka för varje dag
så att man slapp gå och tänka på
om man gjort rätt ändå tills
liemannen knackar på och det är dags att gå
men en sak har jag kanske ändå lärt mig under mina tjugo år
och det är att man ibland faktiskt får
skörda som man sår
och resten av tiden den vet vi ingenting om
för om allt är här och nu
så finns det inte heller så mycket
att oroa sig för
visst, ingenting är för evigt
men det kan inte heller tappas bort