I want my inner fire burnin'

en människa
delar itu, omkullkastade på banor som tar vilka vägar de vill
på olika platser, lämnade i människor
i leenden, i gråt, i ord, bilar,
på vägar på väg någonstans
känslorna är avscannade
sönderhackade, isärplockade
och ihoplappade
med ett skeft leende tittandes på under microskåp
delar som en handknuten matta som blivit sönderklippt
tills mönstret är borta
olycklig?
nej för jag ser på mig själv med största relativa objektivitet
då blir det lättare att klassificera sin egen identitet
jag kanske missade någon av livets stora lärdomar
för när jag ligger helt tyst och lyfter på täcket lite grann
kan jag höra något som skramlar, en förnimmelse om något jag inte fann
det verkar så enkelt för alla andra
men jag kan inte låta bli att famla i mörket av konstiga frågeställningar
för livet är en oberäknelig film där tvisten inträffar precis i slutet
när sista scenen spelats ut
som när du gått hem för längesen
och jag kommer på mig själv att fantisera om dig och mig
trots att du redan rest dig, vinkat hejdå och gått
och visst, jag kanske kan
reda ut den här historien
men jag vet inte vart jag ska börja
jag kanske lämnade huvudet tillsammans med förnuftet
i tumultet av att försöka komma på vad jag ska göra av mitt liv
olycklig?
nej det är bara lite obalans i känslolivet
jag vet ju att jag gör det svårare för mig själv än det egentligen behöver vara,
för det gäller ju att bara
planera och strukturera
gå ett två tre i vanlig tretakt
från a till b och vidare till c
men det blir svårare när man bränt att broar
och när man tror att alla andra tittar på roat
när jag är på väg hem ännu en gång igen
jag är irriterande medveten om varje steg jag tar
varje felsteg och klamp i klaveret
jag begått i det här kvarteret jag kallar hem
så jag lutar mig bekvämt tillbaka i mitt lilla hål i väggen
det är ungefär som att åka på charterresa
min egen lilla tillflyktsort
där det räcker att skicka vykort
till det där jag ännu inte gjort upp med,
ni vet det som kallas verklighet.

det här är min sista sång
det här är min sista sorgfyllda sång
till dig
det här är total uppgörelse
det är resignation i en annan skala än vad vi brukar vara vana vid
rida ut stormen och för en gångs skull kanske
känna någon slags frid
det här är ett hejdå med klaraste ton
och resonans som klingar ut i evigheten
det lämnar ett eko i innerligheten
i en människans bröst
i hjärtat som slår stadigt där inne
det är inte mer än så
och inte heller något jag kan rå på
för det är oundvikligt
och du vet att
jag kämpat för att denna ödesbestämda dag inte skulle inträffa idag
att jag gett det jag har och lite, lite, ännu lite mer än så
men nu sjunger jag min sista sång
och tiden som sakta makat sig framåt stannar helt plötsligt upp
som om någon tryckt världen på paus och mute
vi kan inte vänta mer
det blir inga fler
dagar, år av ovetskap
och oroliga stunder av tvivelaktigt faderskap
jag är här för att tacka dig
men säga att jag måste välja nu
vill inte följa med dig i ditt fall
till den mörka plats du så säkert färdas på
jag ska så små
vackra blommor i mitt bröst
som ska få växa sig starka och stora
med stammar likt tjocka trädgrenar
jag ska vårda dom ömt och spara min kraft till nya tag
jag ska vattna dom varje dag
det här är min sista sång
det här är min sista sång
till dig