tänk om
jag blir så nostalgisk. kommer ihåg allt bara av en liten ton, en sång börjar spela och jag kommer ihåg allting. Och det otroliga är att jag inte blir fylld av sorg eller ilska, i slutändan är jag oerhört tacksam för det liv som varit och är. och även om jag i stunder upplevt det som att jag stått utanför det hela, det där pulserande livet - vare sig det varit gott eller ont eller bara platt, så är det ändå här jag är nu. alla slingriga stigar, de som lett till besvikelse och hoppslöshet och de som överraskat med nya möten och insikter. alla goda vänner, och även dem som inte längre finns så nära mig. alla plaster där jag väntat på spårvagnar, bussar, bilar eller tåg. alla som jag en gång hållt kära. jag kommer ihåg, det där som berört mig ligger så nära i denna stunden, kroppen kommer ihåg mina vänners leenden och allt det där vi talade om då. min mammas hus i strömslund, lisas pappas lägenhet i stan, madeleines pappas hus i pengsjö, husbilen vi hyrde en sommar och åkte till norge i. lisa cederlunds lilla kråkbo i frankrike.
tänk vilken storhet det är, att bara få vara vid liv. att få se och känna.
tänk vilken storhet det är, att bara få vara vid liv. att få se och känna.
ett leende
du säger det med ett leende
att du vet vad jag menar
menar att det är först senare
som man ser att djupet var djupt och stupet
hade en hög kant och sen 100 meter ner tills det tar stopp
det är först då som det också känns i ens kropp
ett omlopp av tvekande undanflyende tankar
kranar som skruvas av och på i en väldig fart
en popcornmaskin till hjärna
ett hjärta som blivit naggat i kanterna
ett svagt grin och det arbetssamma i att simma runt i en liten pöl av
vatten som bara når en upp till knäna
du säger det med ett leende
att du vet vad jag menar
menar att det är först senare
när det outgrundliga tveksamma tvättats bort och man på djupet känner sig klenare
som man egentligen är på väg uppåt
en liten naken människa på långsam, stadig marsch
en lejoninna med ett ess i rockärmen
men inget stort inget världsomvändande
bara ett leende och en lite stadigare röst
du säger det med ett leende
att du vet vad jag menar
när jag säger att det förmodligen,
kommer att hända igen
men jag lovar dig, jag kommer inte flytta några berg igen
att du vet vad jag menar
menar att det är först senare
som man ser att djupet var djupt och stupet
hade en hög kant och sen 100 meter ner tills det tar stopp
det är först då som det också känns i ens kropp
ett omlopp av tvekande undanflyende tankar
kranar som skruvas av och på i en väldig fart
en popcornmaskin till hjärna
ett hjärta som blivit naggat i kanterna
ett svagt grin och det arbetssamma i att simma runt i en liten pöl av
vatten som bara når en upp till knäna
du säger det med ett leende
att du vet vad jag menar
menar att det är först senare
när det outgrundliga tveksamma tvättats bort och man på djupet känner sig klenare
som man egentligen är på väg uppåt
en liten naken människa på långsam, stadig marsch
en lejoninna med ett ess i rockärmen
men inget stort inget världsomvändande
bara ett leende och en lite stadigare röst
du säger det med ett leende
att du vet vad jag menar
när jag säger att det förmodligen,
kommer att hända igen
men jag lovar dig, jag kommer inte flytta några berg igen