tågresor
det är som en sång för längesen. jag kommer ihåg hur den gick, den återupprepande rytmen och den där lilla bryggan i slutet. jag vet hur sången känns, men jag kan inte riktigt komma ihåg hur sångerskan andades igenom texten, vad var det egentligen hon sa? vad var poängen med sången, fanns det ens någon? jag känner mig bunden till låten. den är en del av mitt liv. en förhistorisk sång om mitt liv. fast sångerskan var inte jag, det är mer som en påminnelse.
det är konstigt hur människor i livet försvinner och så kommer en ny människa. hur vi log mot varandra och nickade ett närhetens tecken. nästan som om bara för att försvinna bort nästa stund. kärlek och vänskap är något ömtåligt. det är lika känsligt som en bonsais vattningsmetod. det är känsligt för förändringar, för uppfinningar, utveckling, för att stagnera, för känslor och känslor som inte längre existerar. det behövs kommunikation, men inte den sortens som är fel. för då stupar man bara ännu längre ner i hålet. det behövs utrymme.
och hur vi vandrar kring varandras beröringspunkter. där hettan blandas upp med svalkan. som en öken mitt i havet.
jag sitter här på denna oändliga tågresa, där batteriet på datorn snart tagit slut. det känns nästan som att livet studsar runt i hålrummet i mitt huvud, i min trötta kropp där bor jag men även alla dom som jag älskar.
madeleine kommer snart till göteborg och jag längtar efter henne så mycket. alltför lång tid har gått sen jag såg henne sist. i januari flyttar hon till oslo, vilket känns skönt för då är det inte längre 100 mil mellan oss.
det är konstigt hur människor i livet försvinner och så kommer en ny människa. hur vi log mot varandra och nickade ett närhetens tecken. nästan som om bara för att försvinna bort nästa stund. kärlek och vänskap är något ömtåligt. det är lika känsligt som en bonsais vattningsmetod. det är känsligt för förändringar, för uppfinningar, utveckling, för att stagnera, för känslor och känslor som inte längre existerar. det behövs kommunikation, men inte den sortens som är fel. för då stupar man bara ännu längre ner i hålet. det behövs utrymme.
och hur vi vandrar kring varandras beröringspunkter. där hettan blandas upp med svalkan. som en öken mitt i havet.
jag sitter här på denna oändliga tågresa, där batteriet på datorn snart tagit slut. det känns nästan som att livet studsar runt i hålrummet i mitt huvud, i min trötta kropp där bor jag men även alla dom som jag älskar.
madeleine kommer snart till göteborg och jag längtar efter henne så mycket. alltför lång tid har gått sen jag såg henne sist. i januari flyttar hon till oslo, vilket känns skönt för då är det inte längre 100 mil mellan oss.
Kommentarer
Trackback