I want my inner fire burnin'

ja. visst blir man sentimental.
när vi var, jag, lisa, hilda, evelina (den kära pissmyran), therese, mathias, nina, jesper, maria, sofia.
och alla andra tokiga människor som hängde på då och då.
och det var tryggt. vi var ett gäng. vi drack mycket, festade sent och var bakis ihop. men vi delade andra saker i livet också.
tryggheten i att veta sin plats i det givna gänget.
det fanns en kollektiv styrka då, som inte infinner sig på samma sätt nu.

det är som att ha blivit väckt för första gången på flera flera  år, man inser att man legat i ide och man bestämmer sig för att börja gå.  och så tar man de första stegen och allt hamnar så långt bort. tanken på att sova känns så längesen. man kan inte återvända till det som var. man har tagit de där första stapplande stegen ifrån varandra.
från kollektivismen varma barm till individens egna förutsättningar för att lyckas. ja. det låter lite banalt, men på något vis är det ändå så.

äldre människor säger alltid att gymnasiet var så bra, och att vännerna där var så viktiga. det verkar som att det finns en skiljelinje av något slag. en tid som tar slut för att lämna plats åt den nya eran.
jag hade hemma lite folk hos mig i frölunda för ett tag sen, det var jävligt trevligt och dom verkar bra. det är kul att lära känna nya människor. men så tänker jag ändå.. ja, jag hade hellre velat att lisa kom hem till göteborg med sitt leende och positiva inställning, att therese och mathias kom med sina spirituella diskusioner, att evelina kom med sin energi och ettrighet, att nina och jesper kom och hälsade på, att ryder lämnade lund för en stund, att maria slet sig från sina studier och att jag och hilda kunde bjuda på ett jävla kalas.
för jag tycker om mina vänner så mycket och det sliter lite i mig när vi alla är isär. kollektivet är gött.