vuxenhetens prestigefyllda sankmarker

alla blickar vi sänder.
 när vi tittar ner och vill försvinna, eller när vi går med en segerlysten, självsäker blick. när vi ler med ögonen mot den vi älskar.
alla blickar jag gett och alla blickar jag fått.
både ögonblick av ilska och oförståelse, men också av kärlek och närhet.
jag kommer ihåg en man en gång. jag kommer ihåg att han alltid tittade på mig med beundran och nyfikenhet.
jag hittade hans fotografi idag.
och jag ser att hans ögon är ärliga och det är en väldigt fin känsla.
och jag vet  samtidigt att det är många fler som ser med kärleksfulla ögon på mig, än dom som har en kall, oförstående blick.



Jag vet
jag vet det är långt till dig
från där jag bor nu
jag kanske inte hittar
ända fram längre
jag minns bara genvägen
genom skogen
där vi gick
men jag tror
den dagen då vi slutar
att vika med blicken
är det som när
svalor flyger lågt innan regn
orden irrar och
studsar innan de landar
det är så det känns
vi hade aldrig samma drömmar
 men vi blandade blod på en fingertopp
för att det som skulle hända med oss aldrig
skulle få oss att vända oss bort
vända ryggen till
och låta tystnaden ta över

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback