I want my inner fire burnin'

ska vi behöva bli handikappade, få downs syndrom,
hjärnskada eller stroke för att uppskatta livet?
en sjuk bror, pappa - eller möjligtvis
ett barn för att begripa det sköra, sårbara i livet?
ska vi behöva skära oss i armarna, förlora oss i droger och vakna upp
och undra vem fan man egentligen är för att på riktigt
uppskatta och tycka om oss själva?
ska ni nästan dö,
lite sådär på gränsen
för att förstå att livet är något man kan välja?
ska vi ta en chans?
ska vi? ska vi?
ska vi springa mot en ruin,
en kant till lyckan tar slut
och vi slår våra huvuden blodiga för att vi är så rädda?
hur långt ska vi färdas tills insikten
om att vägen har ett slut kommer,
och när ska vi fatta att det inte var slutet som vi letade efter,
utan att det var själva stigen dit som betydde något
och när vi omfamnat sen tanken
hur mycket ångest
jobbigt ska det ta innan vi också
känner det med våra hjärtan?
hur många människor ska jag lägga pussel i
innan jag slutar för jag  har faktiskt börjat lägga
mitt eget?
ska vår integritet bli överkörd innan
vi ens fattade att vi hade någon att försvara?
hur många lik ska vi trampa över?
hur många cigg och hur många piller
ska vi äta innan vi reser oss upp?
går svaret att finna i alla frågor
kanske bara lägga sig ner och lyssna
se hur verkligheten likt en frekvenssökande radiokanal existerar,
i skiffer tills pusslet blir en bild
när närvaroheten till varje stund finns
när allt är nu
och nu och nu
och nu
när vi ser demonen i ögat och säger ifrån,
säger till, att det är det här livet jag vill leva
ut i varje fingerspets,
i varje liten cell och del av mig,
som en organism på väg ut mot,
in till universum
med alla känslor i behåll
med kärlek och utan pretantioner
med ambitionen att leva med
medmänskligheten, ensamheten och tillhörigheten