I want my inner fire burnin'

jag sitter ute på mammas balkong i trollhättan. röker en cigg, klockan är sent och det är torsdag idag.
jag funderar på enheten, det holistiska. hur vi alla hör samman.
och på politiska ideologier
och på kvinnans frigörelse
och det extrema individualiserade samhället.
jag känner en man som är anarko-libertarian, en annan som är radikal konservativ, en mansgris helt enkelt.
på vår desperata längtan att få höra till ett sammanhang, och att det många gånger inte spelar någon roll vilket det är.
och motståndet som finns/har funnits i ungdomars kulturutövande. och på woodstock 68-69. på alla upproren, på all sveda och värk för rösträtt, på alla spreyfärger på burk som används på stadens gator. och på hur människor faktiskt också resonerar som mig., jag är ingen ensam ö, i ungefär allt som händer mig i livet finns det fler som också går igenom samma grej, tänker samma tankar, känner samma sak.

vi luras till att tro att vi är ensamma, och i viss mån är vi ju det också.
men vi är också tillsammans, och den kraften är starkare.
jag har börjat lyssna till livet. mitt hjärta och min hjärna lyssnar till budskapen, till det som bara kommer till en. den lyssnar till historien - inte bara min egen utan även många andras.
det jag behöver kommer i min väg, och jag är inte ensam. Jag är självständig, men jag är också beroende. så innihelvete beroende, och det är skönt att kunna erkänna det och förstå det. det gör mig inte svagare, inte dummare, inte mesigare eller mindre benägen att fatta egna beslut, - det bara är så!
tack själva fan för denna insikt!

och tro det eller ej mina kära medborgare, men lyssnar man inåt, både kroppsligt och andligt så finns alla ens svar där.
man behöver inte söka eller sträva speciellt mycket.
OCH i detta så är det även så att man inte heller behöver sträva efter att inte sträva.
jag vill lära mig mer om mitt inre liv, och mina önskningar och behov som människa, och jag vill också lära mig att lyssna till vad min kropp säger. "nu är du egentligen väldigt trött, gå och lägg dig", även om min känslomässiga enhets-del (hur man nu kan säga så?) vill stanna uppe och prata mer.
vi är fulla av små diamanter som vi bär i vår bröstkorg. vi ruvar på dom väl och vi är lite rädda för att släppa in någon där, för det är vår personliga svär, där vi tror att ingen annan kommer förstå oss eller kunna älska oss precis för dom vi är. MEN DET GÅR. tror jag i alla fall.
jag tänker inte bli urlakad på alla färger som jag har, och jag tänker inte lägga mig ner och acceptera att bli någons hemmafru, men jag tänker fan inte heller bli bitter.
vi är kärleksfulla människor, och vårt hjärta är gott.

nu tänker jag lyssna på min trötta kropp och gå o lägga mig på soffan.

(det kanske låter som om jag blivit religiös och riktigt så är inte fallet, jag är fortfarande cynisk och jävlig.men inte just inatt)