I want my inner fire burnin'

hur vi liksom lever i olika, enskilda existenser fast samtidigt hela tiden ihop i samma existerande värld.
jag tänker på kärlek. det är en lustig sak. man begriper sig inte på den när man är kär, och man sörjer den när den tar slut. en god vän till mig sa att det är sorgen i hjärtat som gör ont. det kan göra ont i tre veckor eller i två år. vissa av oss är lite svagare för kärleken, jag vet inte varför, men kanske kan det vara för att den sällan inträffar, och när den väl gör det så händer det storskaligt. den är inte vek, inte vag och obeslutsam. den är stark och klappar i takt med hjärtat. jag blir inte klok på alla karlar. jag blir inte klok på alla kvinnor. trots att man kan vara medveten om att personer och relationer till dem kommer och går, och att inget är bestående så blir jag förvirrad ändå. vi människor är programerade att uppleva livet, ta till oss människor, känna saker. så trots vetskapen om att saker och ting kanske egentligen inte spelar så stor roll i det långa loppet, så kommer vi uppleva smärta, sorg, den naiva glädjen över att killen från igår ringde, saknad efter en vän trots att man kommer ses snart. våra känslor är inte logiska, dom har inget tidsperspektiv, dom är inte beräknade och man kan inte kontrollera dom.
så jag blir sådär rastlös ibland, och ledsen, och jag känner mig glad och tillfreds. kärleksfull, trött, nyfödd i världen.