a tribute

så jag sätter mig ner med min kopp kaffe och äter en bit choklad. jag är nöjd. jag är glad.
solen skiner utanför och TLC har aldrig varit så bra förut.  jag njuter av att vara själv här. och faktiskt för första gången på länge så tycker jag att det är riktigt skönt att vara tyst ibland också. om man inte hela tiden pratar kanske man får höra något nytt.

jag har en sådan inneboende känsla för hur allt blir bra till slut.
man kan undra många otaliga gånger över huruvida det är eller si eller så. vad man ska ta för sig,
vem man vill vara, vilka man vill omge sig med.
och när jag bestämde mig för att åka hit var det ändå ett beslut som jag tänkt på ett bra tag. det var inte första bästa flyktvägen längre. jag åkte av skäl som för mig verkar resonliga. det känns vuxet på ett gött sätt.
oro är kanske en nödvändig ingrediens i livet, men man får ta den med måtta.. det är lätt att ätas upp av den och odla den till gigantiska proportioner. men varje steg har fört mig hit och kommer fortsätta att ta mig till olika platser, människor och situationer. fan livet är väldigt speciellt på många sätt. och egentligen tänker jag att det är enkelt att leva det, för det finns inget sätt att göra fel på. och ibland, då och då,  komplicerar vi till det, för vi behöver något att hänga upp oss på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback