Joeström 2:12
jag kommer ihåg de vintrarna vi åkte till Tärnaby. 40 mil norr om umeå, 2 mil ifrån norska gränsen låg huset. i en kommun där anja och ingmar vuxit upp. vintrarna i Joeström, med ett eget riktnummer, där var vi.
dagarna var kalla och vi åkte skoter upp på fjället, tärnafjället, hemavan, storumans kommun. pimplade efter röding i ett hål som min far borrat upp, vi åt grillad falukorv med ketchup på och så åkte man hem igen.
snön som steg långt upp mot fönsterrutorna.
jag kände mig hemma i Joeström, det lilla området som de 5 husen kallades för.
det är något slags norrländskt som kallar på mig. känslan av helt ren luft, och snön som kom innanför skorna. den enorma frihetskänslan av att se fjälltopparna, och den liksom oförstörda snön mellan dem. det där dovt surrande ljudet av skotrar och folk som ropar till varandra över isen "nu kommer helikopter polisen", för att kolla folks fiskekort.
det skiljer sig så mycket från göteborgs stress. från alla människor. dom är av en helt annan sort.
en gång körde mamma på en hord renar som stod på vägen när hon och jag var på väg till Joeström. spännande upplevelse. något som jag bär med mig väl gömt. det är som ett påbrå, en minnesbild som finns så väl knutet till barndomen. någonstans där existerar också min far. bilden av min pappas spända ansikte när han klöv ved med en cigg i mungipan. när vi åt röding och mandelpotiatis vid bordet, och när brasan brann stadigt i öppna spisen. ett nyår var det 38 minus grader. jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar det.
dagarna var kalla och vi åkte skoter upp på fjället, tärnafjället, hemavan, storumans kommun. pimplade efter röding i ett hål som min far borrat upp, vi åt grillad falukorv med ketchup på och så åkte man hem igen.
snön som steg långt upp mot fönsterrutorna.
jag kände mig hemma i Joeström, det lilla området som de 5 husen kallades för.
det är något slags norrländskt som kallar på mig. känslan av helt ren luft, och snön som kom innanför skorna. den enorma frihetskänslan av att se fjälltopparna, och den liksom oförstörda snön mellan dem. det där dovt surrande ljudet av skotrar och folk som ropar till varandra över isen "nu kommer helikopter polisen", för att kolla folks fiskekort.
det skiljer sig så mycket från göteborgs stress. från alla människor. dom är av en helt annan sort.
en gång körde mamma på en hord renar som stod på vägen när hon och jag var på väg till Joeström. spännande upplevelse. något som jag bär med mig väl gömt. det är som ett påbrå, en minnesbild som finns så väl knutet till barndomen. någonstans där existerar också min far. bilden av min pappas spända ansikte när han klöv ved med en cigg i mungipan. när vi åt röding och mandelpotiatis vid bordet, och när brasan brann stadigt i öppna spisen. ett nyår var det 38 minus grader. jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar det.
Kommentarer
Trackback