I want my inner fire burnin'

hotmail, msn och sms
du kan slå en signal sen
när klockan börjar närma sig fem
jag menar, det är lungt
tjena, hej och vi hörs på nått sätt
men vart ska vi ikväll?
pustervik, kontiki eller nefertiti
vi kan mötas upp på kungsportsplatsen
det är ungefär som mellanstadiet när man sågs under eken på rasten
det var inga måsten
så skulle vi gå till röda sten sen?
nej juste, ditt gamla ragg hänger där
och du är ju fortfarande kär
vi får tänka om, nya planer och andra idéer
vart är det bra häng, billig öl och sjyssta folk?
lagom discodans, ett ställe man kan smyga iväg och röka en holk?
fan, jag önskar jag hade en dator här så jag kunde
kika in på djungeltrumman
för här i stan, fungerar inte djungelns lag
ingen idé att slå på stora trumman för öronen är vända bortåt
men du, vad sägs om framåt uppåt?
jag vet inte, men jag har satt på mig bästa partydressen
och laddat hela veckan
nu måste jag ha en öl så spänningen släpper i armarna
jag skiter i söndagen och bakfylleångesten
och på facebook står det ju att
alla andra har ju också varit ute och ramlat runt

stanna eller fly?
stanna eller fly?
stanna eller fly?
jag vet inte vilket håll jag ska dra åt
hjärnan säger nått, hjärtat har plötsligt fått svar på tal
och kroppen gungar fram och
tillbaka...
likt en pendel på en stor visare, klockan slår tre
men jag hittar fan inte vägen ut
vi beter oss som att vi menar vad vi säger
varje ord som läpparna säger, som svaljet släpper ut
är det inte egentligen ´bara skitsnack?
ett massa "humm", "jaaa.." "njea" och "japp"
ställer ut våra kroppar till salu och dricker vårt te på närmsta
café
fixar med håret och smakar på det fylligaste godaste vin.
pratar om idéer och framtidsplaner
men det är kanske bara skitsnack
för det är inte enkelt
vägen är inte utstakad
oavsett hur många gånger du säger att du vuxit upp och
är oberoende av alla karlar och mammor, och pappor och barndomsvänner
så är du ju så förvirrad
vi är fegt släkte
kommer faktiskt från aporna
tvivlare och syndare
och ingen vill svara för sina handlingar när sanningen
stirrar blint tillbaka i ögat
jag är ingen kristen fanatiker
eller newage nörd
men jag förlorar hoppet ibland
vill bara slita håret och bli en liten mask
slippa ansvaret och tålamodet
och tvivlandet och massröveriet
kunna klappa sig på bröstet och säga "det var inte jag i alla fall"

det är som att jag inte längre känner igen mig själv
när jag tittar på bilder för längesen
de där långa lemmarna och den ihopkrympta hållningen
jag har en slarvig tofs
en stor t-shirt
och jag kommer inte längre ihåg morgonen i det där köket
där jag stod och fixade frukost
och jag vet ju någonstans att jag är samma människa
och förmodligen resonerade jag på samma sätt
kanske ganska lika tankar då som nu
med drömmar och funderingar
jag vet, för jag skriver om ungefär samma saker nu som jag skrev om då
men jag kommer inte ihåg
känslan av att komma hem
lukten i lägenheten
eller hur det såg ut i kylen
ditt leende
eller min ensamma säng som stod gapande mot mig
det kanske är så mekanismerna i livet fungerar
vi glömmer och går vidare
tappar den stora hela bilden av verkligheten som den var
för att kunna tillägna oss stunden nu
men tiden går snabbt
och allt jag vill är att kunna ruva på fler hemligheter
komma ihåg alla minnen, fixera de likt ett fotografi i hjärnan
så jag inte ska glömma
glömma vem jag är
vad jag gjort
glömma bort vem jag spenderat min tid med
och hur den där soppan eller glas vinet i fönsterkarmen i din lägenhet smakade
jag vill komma ihåg så att jag när som helst kan sluta mina ögon och känna hur den där kramen kändes
så att jag kommer ihåg
och har vett att ta tillvara på
alla goda stunder som livet gett mig
och alla sura frukter jag fått så jag inte går på samma nit igen

i denna ensamma plats kallad världen
varför inte bara komma tilsammans
dricka lite kaffe och göra ett barn
ta alla chanser man får
kika på skor hos whyred och drömma sig bort i en fantasi
en amnesi
över tiden som var innan just nu
vi kanske bara får en chans
ett litet hål i universum som öppnar sig precis här
jag tittar upp på dina kinder
funderar på hur du såg ut när du var tjugo ellerså
på vilka drömmar och mål du hade då
du säger att livet är något som lätt förgås
man hinner inte riktigt med
och jag trodde att jag glömt bort kärleken
att jag blivit cynisk och grå
fullt av metall i magsäcken
räcker den ljuva stämman till för att skapa någon slags musik
och hur är det egentligen
är kärleken livslång, eller blixtsnabb
kort och passionerad eller ofruktsam
ska vi kasta oss vilt omkring eller sitta på kammaren
filosofera och kontemplera
eller bara skita i de?

nej nu jävlar.
det skrivs alldeles för lite om kvinnans sexualitet, och jag anser att jag faktiskt har erövrat min.
jag har tagit tillbaka den från säljande posters, stringtrosor, porr och allt-är-till-salu.
jag äger den och härskar den och inser att den är stark.
den är min egen och jag ska ta vara på den.
en vän och jag hade ett samtal om att LÄRA oss att njuta av den, lära oss uppskatta den och faktiskt se sexualiteten för vad den är - en jävla sjukt stark drivkraft. om vi skalar bort allt annat som vi måste göra, jobba, betala räkningar, umgås med vänner, läsa en bok, utbilda oss; så vill vi ju helst av allt bara knulla.
och det behöver inte i sin tur betyda att man ska ligga med varenda vuxen man (eller kvinna?)  man ser på stan, men man behöver kanske inte heller vara rädd om man någonsin skulle få den tanken i hjärnan.
sensualitet, sexualitet, att känna sig tänd, att vara öppen för att lära sig om sitt eget lilla djur som ligger och ruvar där nere,
det är rätt gött. det är ju inget farligt!
jag är ingen sexpredikare på något vis, men vafan. ska man behöva ligga gammal och skruttig på dödsbädden och tänka "fan vad mycket jävla grymt sex jag hade kunnat haft om jag bara vågat"
nu ska jag dyka in i böcker på ämnet och förkovra mig.

ska vi behöva bli handikappade, få downs syndrom,
hjärnskada eller stroke för att uppskatta livet?
en sjuk bror, pappa - eller möjligtvis
ett barn för att begripa det sköra, sårbara i livet?
ska vi behöva skära oss i armarna, förlora oss i droger och vakna upp
och undra vem fan man egentligen är för att på riktigt
uppskatta och tycka om oss själva?
ska ni nästan dö,
lite sådär på gränsen
för att förstå att livet är något man kan välja?
ska vi ta en chans?
ska vi? ska vi?
ska vi springa mot en ruin,
en kant till lyckan tar slut
och vi slår våra huvuden blodiga för att vi är så rädda?
hur långt ska vi färdas tills insikten
om att vägen har ett slut kommer,
och när ska vi fatta att det inte var slutet som vi letade efter,
utan att det var själva stigen dit som betydde något
och när vi omfamnat sen tanken
hur mycket ångest
jobbigt ska det ta innan vi också
känner det med våra hjärtan?
hur många människor ska jag lägga pussel i
innan jag slutar för jag  har faktiskt börjat lägga
mitt eget?
ska vår integritet bli överkörd innan
vi ens fattade att vi hade någon att försvara?
hur många lik ska vi trampa över?
hur många cigg och hur många piller
ska vi äta innan vi reser oss upp?
går svaret att finna i alla frågor
kanske bara lägga sig ner och lyssna
se hur verkligheten likt en frekvenssökande radiokanal existerar,
i skiffer tills pusslet blir en bild
när närvaroheten till varje stund finns
när allt är nu
och nu och nu
och nu
när vi ser demonen i ögat och säger ifrån,
säger till, att det är det här livet jag vill leva
ut i varje fingerspets,
i varje liten cell och del av mig,
som en organism på väg ut mot,
in till universum
med alla känslor i behåll
med kärlek och utan pretantioner
med ambitionen att leva med
medmänskligheten, ensamheten och tillhörigheten

jag sitter ute på mammas balkong i trollhättan. röker en cigg, klockan är sent och det är torsdag idag.
jag funderar på enheten, det holistiska. hur vi alla hör samman.
och på politiska ideologier
och på kvinnans frigörelse
och det extrema individualiserade samhället.
jag känner en man som är anarko-libertarian, en annan som är radikal konservativ, en mansgris helt enkelt.
på vår desperata längtan att få höra till ett sammanhang, och att det många gånger inte spelar någon roll vilket det är.
och motståndet som finns/har funnits i ungdomars kulturutövande. och på woodstock 68-69. på alla upproren, på all sveda och värk för rösträtt, på alla spreyfärger på burk som används på stadens gator. och på hur människor faktiskt också resonerar som mig., jag är ingen ensam ö, i ungefär allt som händer mig i livet finns det fler som också går igenom samma grej, tänker samma tankar, känner samma sak.

vi luras till att tro att vi är ensamma, och i viss mån är vi ju det också.
men vi är också tillsammans, och den kraften är starkare.
jag har börjat lyssna till livet. mitt hjärta och min hjärna lyssnar till budskapen, till det som bara kommer till en. den lyssnar till historien - inte bara min egen utan även många andras.
det jag behöver kommer i min väg, och jag är inte ensam. Jag är självständig, men jag är också beroende. så innihelvete beroende, och det är skönt att kunna erkänna det och förstå det. det gör mig inte svagare, inte dummare, inte mesigare eller mindre benägen att fatta egna beslut, - det bara är så!
tack själva fan för denna insikt!

och tro det eller ej mina kära medborgare, men lyssnar man inåt, både kroppsligt och andligt så finns alla ens svar där.
man behöver inte söka eller sträva speciellt mycket.
OCH i detta så är det även så att man inte heller behöver sträva efter att inte sträva.
jag vill lära mig mer om mitt inre liv, och mina önskningar och behov som människa, och jag vill också lära mig att lyssna till vad min kropp säger. "nu är du egentligen väldigt trött, gå och lägg dig", även om min känslomässiga enhets-del (hur man nu kan säga så?) vill stanna uppe och prata mer.
vi är fulla av små diamanter som vi bär i vår bröstkorg. vi ruvar på dom väl och vi är lite rädda för att släppa in någon där, för det är vår personliga svär, där vi tror att ingen annan kommer förstå oss eller kunna älska oss precis för dom vi är. MEN DET GÅR. tror jag i alla fall.
jag tänker inte bli urlakad på alla färger som jag har, och jag tänker inte lägga mig ner och acceptera att bli någons hemmafru, men jag tänker fan inte heller bli bitter.
vi är kärleksfulla människor, och vårt hjärta är gott.

nu tänker jag lyssna på min trötta kropp och gå o lägga mig på soffan.

(det kanske låter som om jag blivit religiös och riktigt så är inte fallet, jag är fortfarande cynisk och jävlig.men inte just inatt)