glömska

det är som att jag inte längre känner igen mig själv
när jag tittar på bilder för längesen
de där långa lemmarna och den ihopkrympta hållningen
jag har en slarvig tofs
en stor t-shirt
och jag kommer inte längre ihåg morgonen i det där köket
där jag stod och fixade frukost
och jag vet ju någonstans att jag är samma människa
och förmodligen resonerade jag på samma sätt
kanske ganska lika tankar då som nu
med drömmar och funderingar
jag vet, för jag skriver om ungefär samma saker nu som jag skrev om då
men jag kommer inte ihåg
känslan av att komma hem
lukten i lägenheten
eller hur det såg ut i kylen
ditt leende
eller min ensamma säng som stod gapande mot mig
det kanske är så mekanismerna i livet fungerar
vi glömmer och går vidare
tappar den stora hela bilden av verkligheten som den var
för att kunna tillägna oss stunden nu
men tiden går snabbt
och allt jag vill är att kunna ruva på fler hemligheter
komma ihåg alla minnen, fixera de likt ett fotografi i hjärnan
så jag inte ska glömma
glömma vem jag är
vad jag gjort
glömma bort vem jag spenderat min tid med
och hur den där soppan eller glas vinet i fönsterkarmen i din lägenhet smakade
jag vill komma ihåg så att jag när som helst kan sluta mina ögon och känna hur den där kramen kändes
så att jag kommer ihåg
och har vett att ta tillvara på
alla goda stunder som livet gett mig
och alla sura frukter jag fått så jag inte går på samma nit igen


Kommentarer
Postat av: martin

det är mystiskt det där när man blir nostalgisk och tänker på perioder som varit, med en känsla av att man längtar tillbaka, fastän det inte nödvändigtvis var bättre då. minnen får någon slags romantiserad slöja över sig, allt det dåliga liksom filtreras. kanske inte relevant till ditt inlägg men kände bara för att skriva till dig min vän


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback