I want my inner fire burnin'

jag har spenderat mycket tid på att fundera över vad jag vill säga egentligen. varför jag skriver dessa rader.
hur jag ska formulera mig när det finns så mycket att säga, men samtidigt så lite egentligen.
jag skulle kunna skriva tusen böcker om iakttagelser och känslor. om stunder och saker som hänt. och saker som inte hänt.
och det är inte en förändring som tar form. det ordet räcker liksom inte riktigt till. men vill inte säga för mycket, för denna berg och dalbanan kanske slutar precis där jag började. ibland känns det onekligen så. två steg fram, ett bakåt.

jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. vill flyga, bredda ut mina vingar och se allt det där.
men ändå; det är som en stark, oväntad känsla av att jag måste återvända till punkt ett. men inte den punkten man kanske kan tro, utan den där första punkten. det skeendet. de första vacklande stegen ut i vuxenvärldens snåriga skog.
ja. om man en dag tittar i backspegeln och inte känner igen vägen bakom sig, och inte heller de stirriga ögonen som tittar tillbaka, då är det dags att ta itu med något som gick förlorat.
det handlar inte om kärlek, vänner eller jobb. inte ens om vart man har sitt hem. det handlar om andra missade delar som ligger och skräpar i tomrummet inuti.

det är skärvor som inte sitter ihop. och ja, detta låter ju fruktansvärt deprimerande, men det är inte så alls. det är bara en insikt om att man inte är odödlig. det finns ett liv för varje människa, det ska man ta vara på. vare sig man är i trollhättan, göteborg, oslo, LA, indien eller någon annan stans. jag orkar inte låtsas som att det är något mer än vad det är. jag är inte på väg just nu. jag ska ta det lungt för första gången på 10 år. livet bjuder på en del överraskningar, några underbara och en del jobbiga, men det är lite upp till en själv att göra det till vad man vill att det ska bli. 
det låter ju som floskler, och mina ord spelar inte någon roll. för det är bokstäver om något som jag inte kan förklara. jag skulle kunna dumpa detta inlägg i utkast-korgen precis som de tjugo stycken innan. 

det sägs att jag är på väg hem igen. kan inte riktigt säga vad det betyder, men jag tror det är ett vettigt beslut.
möjligen så att det är bra med vettighet, istället för separationsångest och flykt som två antagonister som slåss mot varandra. ständigt denna tvåsamhet som bråkar om att vara ett.

 att ta itu med demoner är inte lika enkelt som att förälska sig, supa sig full, spendera pengar eller spela wow. det kanske är därför som det kallas modigt.


"jag står på tröskeln i köket och svajar
 första gången jag gör något sånt här, så jag vet inte riktigt vad som är rätt eller fel,
och jag tycks inte hitta svaret
kan varken gå tillbaka, men inte heller tycks jag kunna ta steget ut till vardagsrummet
 istället står jag där och svajar och försöker skringa den där kompakta dimman i hjärnan
jag vrider och vänder mig och gnager på det förflutna,
maler det till köttfärs i förståndet förstående om att jag gärna vill göra köttbullar istället för slarvsylta
och så säger nån jävla newage nörd till mig att jag ska sluta
 tänka och istället bara LEVA
men hur ska jag kunna finna reda? det är som en finne i röven som aldrig tycks försvinna.
 dom där små fragmenten av stunder
 minnesbilder som är som en persisk sönderklippt matta i hjärtat
hur ska pusslet läggas för att bli en bild?
 hur ska det någonsin kunna bli något annat en en kattbajsklick i hörnet på mitt golv
 ihoplappat, ihoppackat, tillslutet och nyöppnat
 fast inte i kråkboet i trollhättan utan på tröskeln i frölunda torg."

- ett av alla utkast, skrivet 11 oktober 2008



FUCK YEAH!