I want my inner fire burnin'

just nu är det liksom en blandning av tacksamhet, orolighet och saknad.

Att flytta såhär, till ett land där man inte kan språket, ensam för att studera är ju ganska modigt ändå. och det försöker jag ge mig själv credd för. Här är jag, och att jag är här är modigt. men jag är också orolig för jag vet ju inte hur det ska bli, vilket man aldrig vet, men nu är det så uppenbart. Det finns många saker som kan gå snett känns det som, och jag är rädd för att förlora något.

men livet är ju också så här, och jag vill leva ett liv som innebär att ta chanser.

Mitt hjärta är fullt av kärlek, och så har det inte alltid varit. Det är läskigt när man testar något nytt, gör något som man kanske inte annars brukar, men jag tog en chans och öppnade upp mig för mannen med stort A, och det skulle jag aldrig vilja ta tillbaka. jag är tacksam över att våra stigar har korsats, och jag vill och hoppas att de fortsätter göra det.

Och antagligen är det väl samma med Aix, och vistelsen här, nu är det lite skrämmande för jag är rädd för misslyckande, att det inte blir bra här, att det skiter sig med Andreas, att att att... jaa, men det kan man ju inte snöa in på, jag påminner mig om att vara tacksam för allt det som livet har gett mig, och ger mig. och att jag har förståndet att inse det, och ta vara på det.

Jag ska ge den här staden en ärlig chans, men funkar det inte, så är det ju inte heller så mycket mer än just det.

rädsla begränsar oss. kärlek övervinner det med enkla medel.