20 maj, 27 maj

det är som det sista andetaget
undslipper min mun
helt ödesmättat och slutgiltigt
det känns i benmärgen och i
helheten av min existens
jag blir kall när jag tänker på alla sömnlösa nätter
all sorg som du en gång drog med dig
in i det livet du själv varit med och skapat
hur du sårat mig och därigenom
förnekat och förenklat din egen tvivelaktiga person
jag har lärt mig att leva med verkligheten
och jag har hört många fler historier
ur andras liv
dom berättar om förstörda relationer till pappor och mammor
och även om orden låter starka,
även om deras ord är fyllda av överlevnadsinstinkt
och en djupare insikt
om att livet är värt att leva
så vet vi om,
det är en sorg som kanske aldrig försvinner


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback