kötta ner bara
moraliska förpliktelser
försvinner snabbt i bikten, ta sikte
rikta pistolen
förvirra verklighet med illusionen
när du förhandlar kring handlingen
tänker du på förvandlingen
det innebär
att behandla någon annan som mindre värd
ett objekt fritt att sexualisera och terrorisera
en kropp som kropp
en tand för en tand
ta bort din jävla hand
jag maler ner den, förvandlar den till sand
det här är fan ingen rap diss
det är ren ilska
det är helvetets portar
du borde springa fortare
du kommer känna dig sliten
efter den där milen
när jag har gjort dig liten
för jag kommer alltid fram först
men det är ingen tröst
om man alltid trott sig vara störst
så du kan kalla mig rabiat
men akta snart
är din tid förbi
jag är trött på ditt hyckleri
lägg i växeln och dra, nycklarna är i
konsultera inte SMHI, alla vet vilken storm jag snackar om
förälskelsen
det här är det du behöver
ingen idé att du gör dig mödan
att leta efter eventuella nödutgångar
vi är inte två fångar
inte världar som kolliderar
det är vi två som konvergerar
spenderat nätter konverserat
och ibland trivialiserat
hur det känns att förlora en förälder
vill du följa med mig hem sen
det var en fråga och ett svar
och sen när du stannade kvar
så var allt egentligen helt självklart
det var som att trycka på start och allt går i en väldig fart
det är en startsignal på travbanan
snabba bilar på startbanan
och kaos för alla lampor lyser grönt
det är att hitta det man sökt
efter lång tid i halmen
det är som ett fall men
du tar ju emot mig
och jag känner igen mig
det är som hemma
fast helt annorlunda, och det får mig att undra
om det är såhär det ska kännas
när man lämnas med känslan jag vill aldrig vara ifrån dig
jag lovar att hålla dig högt
du är inte som nån annan jag mött
du softar runt och fristilar
och jag känner hur jag smilar
jag har träffats av amors pilar
det känns så jävla fett för jag vet att det är rätt
sätt du rör mig på
du kom, segrade och såg
att jag ibland lever som på nåd
att jag duckar universums alla svarta hål
jag vill komma och så
frön i din trädgård
dag ett
ibland är ord inte bra nog
som när det slog mig att jag är så jävla kär i dig
hur ska jag förklara den här känslan jag känner inuti mig
hur du kom och segrade på typ bara en timma
jag tror det var någonstans där när du började rimma
du är som en livs levande landmina
osäkert utmärkt
men du gör allting utmärkt
och nu kan jag inte skaka dig
skickar kärlekslåtar fram och tillbaka
du sa, snälla vi kan väl bara vara raka?
säg som det är, var ärlig och jag ska vara det tillbaka
du frågar vilket virke
jag svarar ek
vi kan leka en lek
räkna grodor och ta deras mått
vi kan bygga mästerligt utformade sandslott
vi behöver inte ens åka långt bort
det finns stränder och flera hundratusen forsar
men bara en .....
jag tänker bara vila i den här kärlekskänslan
kände hur rädslan
rann av när du gav mig ditt skratt
och din blick som säger så mycket mer än vad du tror
du behöver inte säga nåt
jag ser att du vill ge mig allt det du fått
grattis
idag fyller du år
det var tio år sen du rev i mina sår
tio år av tystnad
som en permanent radioskugga
mina vänner frågar aldrig om dig
min familj yttrar aldrig ditt namn
men jag skyfflar runt dig i mitt inre ibland
det är som ett ingemansland
öde och övergivet
det låter nästan överdrivet
men det är som att det var givet att du aldrig skulle leva upp till ditt epitet
en rationell irrationalitet
en konsekvent inkonsevens
minnena av dig är som i en film, bara en kort liten sekvens
du är en fågel i mitt bröst
så här i efterhand
hade det kanske varit bättre
om jag lät tystnaden tala för sig själv
men dina ögon
och din mun
gör det omöjligt
Farväl
alla skogar som måste brännas ner
alla stenar som kastas
till botten av en sjö
allt vatten som forsar när slussarna öppnas
alla tårkanaler som rinner över
i städer där allting rivs ner
i hopp om att det nya ska fylla dess plats mer tillfredsställande
alla relationer som tar slut
hur ett korthus rasar av en liten rörelse
hur ett sandslott till slut jämnas ut
allting som lämnades osagt
och ogjort
alla gator och ansikten och möjliga liv
som hade kunnat vara men inte är
till alla farväl
och alla avslut
till handlingarna och orden i de munnar
som tar ner träd men grinar när det brinner
tisdag
det är allmänt känt
att jag är kär i dig
alla ser
hur jag tittar på dig
att jag tänker att vi hör ihop
som om du redan vore min
det är allmänt känt
att jag vill vara nära dig
jag lyssnar på varje ord du säger
jag sväljer varje stavelse som lämnar din mun
som om du är Jesus
men citerar Judas
alla ser
att jag längtar efter dig
men ingen vet
att jag går hem och tänker på dig när jag kommer
jag vill lära känna dig
jag vill vara din bästa vän
jag vill ta emot allt du ger
jag vill ge tillbaka till dig
utan förbehåll
dikt 2008/2015
Berättar dina dikter om en svunnen tid
När dina lemmar var läderremmar
och din hjärna,
skarpaste sylvass
men vi är äldre nu
det var längesen jag hittade det du skrev
undrar om du sparat på mina brev
korta små anteckningar
ner krafsade på ett gammalt kvitto
som om jag någonsin skulle kunna få ett kvitto på din kärlek
vi är vuxna nu
svåråtkomligare
jag behöver inte dig
jag behöver inte dig
du sa
du sa att du vill
ha romantik
och laga god mat till mig
massera mina axlar
kyssa mig hårt precis innan jag kommer
du sa, du är som en liten godsak
du sa att
jag är härlig och cool
och att du älskar mitt skratt
men jag tänker på hur lätt något inleds
och hur svårt det avslutas
hur kärleken alltid är temporär
nu är du här
men snart är du borta igen
birdman
Han är som en svala
som flyger lågt
som innan regn
ibland landar han
för att snabbt flyga iväg
precis när marken under börjar kännas
bekant
igenkännlig
och varm
sprider han ut sina vingar för att
inta ny tillfällig mark
högt där uppe i skyn flyger han
och känner friheten fläkta i sina fjädrar
och här från marken
är det svårt att pricka en svala med hagelbössa
spår 3, 14:52
Hastigheten är min bästa vän
för det känns som om jag långsamt transformeras
när landskapet fladdrar förbi och förändras
Jag tänker på det när jag åker tåg
hur kraften är så obönhörligt hänsynslös
hur långa ord får karaktären av korta små pustar av ljud
om jag sticker ut huvudet genom fönstret för att skrika
På tåget blir jag en resenär bland alla andra, ansiktslös
det som förenar oss är hur våra kroppar rör sig
i samma hastighet
rytmen i rörelserna i kroppsdelarna
när tåget kränger till
sammanhållningen i samstämmigheten i all sin alldaglighet
Den minsta gemensamma nämnaren är det minimala
motstånd
genom vilket vi förflyttar oss i tid och rum
Hur jag påminnns om människans litenhet
när tryckvågen sköljer över oss då två tåg möts längst trånga spår
Hur utelämnade vi är till starkare krafter
att fysiken fullständigt skiter i de mänskliga rörelserna
För mig är biljetten det mest påtagliga löftet om en möjlig förändring
hur resan kanske kan sätta allting ur spel
ställa saker och ting på sin spets
där den geografiska platsens betydelse betyder mer än annars
hur biljetten ger mig ett val
att stanna kvar eller åka iväg
göra slut
hur dina ord har förmågan att sätta allt ur spel
hur jag bryts itu
av den efterföljande tystnaden
hur du svarar när jag ringer och gråter
fast jag vet om att ingen tröst finns att få
stavelsestrukturen
du river
inuti mig driver du runt
hakar fast i köttet för att sedan släppa
som om du testar hur mycket jag tål
ilskna ord
som en tryckvåg när en bomb detoneras
allt går sönder, allt går i bitar
jag ritar ett svart hål som du sugs in i
du hinner inte ens säga förlåt
men jag ser hur din mun öppnas och stängs
det är uppstyckade ljud som designats för att skilja ut
och plocka isär
vi blandar ihop alla fonem som finns i det svenska språket
vi kan inte längre uttala de minsta betydelsebärande enheterna
trots att vi envetet försöker
försöker att förlåta
försöker att gråta
försöker att låta
tankarna om en ny framtid ta form
andra klassens varning
Den där blicken
som säger allt
när det plötsligt blir så där olidigt kallt
men det är sommar och till och med SMHI har varnat
med andra klassens styrka
ja med en annan klass styrka ser ni på mig
berättar för mig att jag är andra klassens medborgare
inte lika fina som ni
ni som kan kallas för borgare
det krävs bara en snabb titt och ni vet
att jag är lusen som torkar era golv och tar bort dom döda spyflugorna i era soprum
rummen som ni äger som jag inte har tillgång till
men ändå är det jag som städar dem
lämnar saltstänkta droppar av svett på klinkergolven
nycklarna som öppnar alla dörrar hänger på min höft
men ändå öppnar dom ingenting
jag tänker att jag inte är så van att bli sedd så
så som någon som inte tillhör eller är värdig
så som någon som man kan avfärda lätt
men jag förstår att ni ser mig som ni gör
för att jag står där
arbetskläder
fuktiga garnfiber moppar
skyffel och sop
trasor
tatueringar
och ibland en ciggarett
ni vet
att jag inte tillhör er och aldrig kommer göra det
och så fortsätter ni att packa ur strandhandukar och solstolar ur era bilar
fulländning
jag minns i kroppen
hur vi svingade våra överkroppar upp och ned för längesen
armarna följde med när vi böjde våra knän
det vackra i att känna hur musklerna slappnar av
för att i sekunden senare spännas igen
friheten i rörelsen
förstärktes av den jämna andningen
och inuti mig
tog fulländningen form
samma lätthet infinner sig
när den första höstdagen anländer
med sin kalla, krispiga och höga luft
eller när man känner den första doften av nyklippt gräs i luften
efter en lång vinter
eller precis efter man kommit och drar ett djupt andetag
