I want my inner fire burnin'

hur vi liksom lever i olika, enskilda existenser fast samtidigt hela tiden ihop i samma existerande värld.
jag tänker på kärlek. det är en lustig sak. man begriper sig inte på den när man är kär, och man sörjer den när den tar slut. en god vän till mig sa att det är sorgen i hjärtat som gör ont. det kan göra ont i tre veckor eller i två år. vissa av oss är lite svagare för kärleken, jag vet inte varför, men kanske kan det vara för att den sällan inträffar, och när den väl gör det så händer det storskaligt. den är inte vek, inte vag och obeslutsam. den är stark och klappar i takt med hjärtat. jag blir inte klok på alla karlar. jag blir inte klok på alla kvinnor. trots att man kan vara medveten om att personer och relationer till dem kommer och går, och att inget är bestående så blir jag förvirrad ändå. vi människor är programerade att uppleva livet, ta till oss människor, känna saker. så trots vetskapen om att saker och ting kanske egentligen inte spelar så stor roll i det långa loppet, så kommer vi uppleva smärta, sorg, den naiva glädjen över att killen från igår ringde, saknad efter en vän trots att man kommer ses snart. våra känslor är inte logiska, dom har inget tidsperspektiv, dom är inte beräknade och man kan inte kontrollera dom.
så jag blir sådär rastlös ibland, och ledsen, och jag känner mig glad och tillfreds. kärleksfull, trött, nyfödd i världen.

lite utslagen efter en lång dag av att ha varit och tatuerat benet. sitter i min soffa, röker en cigg och lyssnar på santanas "black magic woman". funderar på livet i stort. hur vi männsikor spenderar det så olika, men i det lilla som kallas vardag så är det ganska lika. jag längtar efter lisa och oslo så otroligt mycket. jag är en människa med många ambitioner, jag vill resa runt, jag vill träffa nya människor, har någon slags rastlös gen i mig som liksom pockar på uppmärksamheten. och visst, man blir säkert lycklig av det och det är de oväntade tillfällena när en massa nya spännande saker händer som förgyller vardagen. det är då man skapar minnen. det är omvälvande i någon form när man får ta del av andra människors historik och samtidigt skapa sin egen framtid, när man är i nuet och inte alltid på väg någon annanstans. rastlösheten är en god sak ibland, för det får en att lyfta blicken högre och sträva efter något annorlunda. men när jag träffar en god vän, äter en nyttig,välsmakande middag, har riktigt skönt och tillfredsställande sex, sover djupt och ostört en natt och vaknar utvilad, när jag har ett eget hem som jag kan gå runt o småstäda i, när jag träffar min familj - det är då som jag verkligen lever. dom andra stunderna behövs onekligen, men jag tror inte jag kan spendera livet att försöka hitta dem, och söka mig till storhet och mystik hela dagarna, för då går jag miste om det jag redan har som faktiskt är riktigt fint. idag firar jag min stund på min soffa med en cigg i handen och en skön låt som spelar i bakgrunden. det är en stund av sensualitet och tillfredsställelse, här helt ensam i mitt rum.
ibland är det tid för förflyttelse och aktion.
men nu är det stunden här som jag gillar allra mest.

Hot as a fever, rattling bones
I could just taste it, taste it
If it's not forever, if it's just tonight
 Oh, it's still the greatest, the greatest, the greatest
You, your sex is on fire
And you, your sex is on fire


svårt o glömma bara sådär.

mathias sa att det är bra att vara ensam ibland, att inte ha något att göra. man lär känna sig själv som bäst då, var hans tes.
jag är hemma hos min mamma och passar katterna. hon är i krakow. jag sitter här med tvätt att hänga upp och disk att fixa. men jag tycks inte kunna ta mig an vardagssysslorna. jag har lite ångest, och jag vet varför det är så. lång tid har gått, och jag börjar först nu förstå vad jag egentligen är rädd för. jag vet vad den där klumpen i magen säger till mig, det är bara jobbigt att följa rådet. det blir så tyst och tråkigt, lite ensamt då. jag vill inte leva livet antingen eller, det måste finnas tid för mellanrummen, det där som flyter i gråzonen. men vägen blir både lång och snårig när man försöker bena ut vad det är man egentligen vill. vilket slags liv man vill leva. men så får jag bara lust att skita i allt här, ta bilen ut till havet och som en annan man sa,"för en gång skull veta vart man befinner sig på jorden". och det där är ju också en flykt. men den känns så mycket bättre än att stanna kvar. men man kan inte fly från sin skugga, och inte heller är skuggan alltid bestående, den är inte konstant, den är föränderlig.

det kanske bara är så att vissa av oss har fler hjärnspöken att ta itu med. en mörkare sida som går bredvid oss. 

det var som min arbetskamrat sa, "sofie, du lever det goda livet".
jag sitter här i min soffa i örgryte, ett skönt bostadsområde, och har min tvätt hängandes på balkongen utanför.
imorgon är det valborg, och på fredag ska jag demonstrera. På lördag har Maria o hilda sin inflyttningsfest, vilket jag tror kommer bli ett jävla kalas. och många av mina härliga vänner kommer till göteborg under helgen. jag har många bra vänner, och ibland inser jag hur mycket man får gratis av dom. alltså, alla erfarenheter, alla insikter, åsikter, tankar och känslor. att få följa dom genom livet är en sann belöning bara det. det är som ett äktenskap, fast utan alla tråkiga kristna löften. Jag vet att jag har mycket att tacka dom för, och att dom i svåra tider funnits i närheten för att kunna plocka upp mig. Man lär sig mycket om sig själv men också om andra människor genom sina vänner, och jag tycker verkligen att dom berikat mig på så otroligt många sätt. Som Kenta sa, "idag är jag stark", men jag känner också att jag är oerhört tacksam.
Nu ska jag fortsätta städa, åka ner till stan o köpa lite vin o ta en fika ute i solen. 


So many things to say right now
So much love, want the weight off now
Upliftment push the haters down
Since you cant reject it embrace it now
So many feelings at the same time now
Its growing and building up my strength somehow
Its intense rush of life, reality seem customized
To help me see the light and take a bow

I sit back, reminiscing about long gone days
Chill out listen to some old songs play
And old anthems its like the soundtrack through my photo albums
They all here, happy memories to sad ones

Let me see you smile and enjoy yourself
Every time you cry cause you’re overwhelmed
Let the pain and the joy and the life itself
From the front to the back from the right to the left
Let me see you smile and enjoy yourself
When you wake up in the morning feeling overwhelmed
By the eyes and the vibes, from your family and friends
Its all love from beginning to the end

Madeleine, Lisa, Therese, Hilda, Maria, Sofia, Martin, Josefin, Evelina, Lina, Mathilde, Daniel, Juvo, Beatrice
tack för att ni funnits i mitt liv och på olika sätt berikat mig, jag hoppas att vänskapen frodas och gror likt en maskros på våra gräsmattor till hjärta.

its important that we look like we are lovin' it, smile smile,
and what they say is not relevant, smile smile that colgate white.

att tro på mänskligheten. känna tillförsikt. tro att vi kan förändra, att vi inte behöver fastna i ett system utan faktiskt kan genomföra något. ett paradigmskifte. Att vi likt babianerna på de afrikanska slätterna kan leva på ett annat sätt. vi kan välja vår väg.

visst kan man det. jag tror på kampen. men jag vet inte om det är exakt samma kamp som förut. jag har förlorat tron på något. jag har tappat lite respekt. men det är inte socialismen jag talar om nu.

jag sitter o lyssnar på standard bearer av promoe. låt nummer 7 "purge dem" tillsammans med capleton, är fan något alldeles speciellt. jag sitter här och myser i min ensamhet. trots att jag jobbat ungefär 80 timmar den här veckan, istället för mina vanliga 35 timmar, så känner jag i magen att allt löser sig. some soul food och promoe så fixar sig allt.


men annars så kan jag ju tilllägga att det här med kärlek fanimej förbryllar mig. jag fattar ingenting.

jag kommer ihåg de vintrarna vi åkte till Tärnaby. 40 mil norr om umeå, 2 mil ifrån norska gränsen låg huset. i en kommun där anja och ingmar vuxit upp. vintrarna i Joeström, med ett eget riktnummer, där var vi.
dagarna var kalla och vi åkte skoter upp på fjället, tärnafjället, hemavan, storumans kommun. pimplade efter röding i ett hål som min far borrat upp, vi åt grillad falukorv med ketchup på och så åkte man hem igen.
snön som steg långt upp mot fönsterrutorna.
jag kände mig hemma i Joeström, det lilla området som de 5 husen kallades för.

det är något slags norrländskt som kallar på mig. känslan av helt ren luft, och snön som kom innanför skorna. den enorma frihetskänslan av att se fjälltopparna, och den liksom oförstörda snön mellan dem. det där dovt surrande ljudet av skotrar och folk som ropar till varandra över isen "nu kommer helikopter polisen", för att kolla folks fiskekort.
det skiljer sig så mycket från göteborgs stress. från alla människor. dom är av en helt annan sort. 

en gång körde mamma på en hord renar som stod på vägen när hon och jag var på väg till Joeström. spännande upplevelse. något som jag bär med mig väl gömt. det är som ett påbrå, en minnesbild som finns så väl knutet till barndomen. någonstans där existerar också min far. bilden av min pappas spända ansikte när han klöv ved med en cigg i mungipan. när vi åt röding och mandelpotiatis vid bordet, och när brasan brann stadigt i öppna spisen. ett nyår var det 38 minus grader. jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar det.

i en gammal skinnsoffa, med en kaffemugg, lite juice och en macka här sitter jag. jag har haft väldigt mycket att göra de senaste dagarna och borde vara fruktansvärt trött men istället så är jag sådär ivrig och glad. jag har flyttat till kollektivhuset i örgryte nu. det verkar jävligt bra, jag har en god känsla för den här resan.
 Jag lämnade frölunda på ett gott vis också, sista natten där var mycket trevlig med bad, vin o sjysst sällskap- .  men samtidigt så sliter det i mig att vi ska lämna lägenheten. det är ju trots allt det första hem som är ens eget som man skapat där ute i gettot. det handlar om en ny era. det är det som är så speciellt med livet, allting försvinner alltid, funkar inte ens att krama åt det med händerna för att försöka hålla det kvar, det försvinner. "Nothing lasts, but nothing is lost"

Siri kom och hälsade på i göteborg, vilket verkligen var jätte kul, vi har inte sett varandra sen vi var 14 år gamla och spenderade en hel sommar ihop, drack oss fulla första gången och fick första kyssen typ. haha. Så var Sofia med också, och hjälpte mig med att måla om i rummet, (TACK!!!). Jag bara kände att det var så gött o hänga jag, sofia och siri. vuxna men ändå unga, kvinnor men med barnaskrattet kvar.
idag kommer madeleine hit, och ikväll ska vi gå ut på Society på röda sten. jag känner att kvällen kommer bli bra, för det som behövs är i princip två saker, madeleine och house/techno musik. its all good!

en solig dag, på väg till jobbet med strömstad tåget. jag lyssnar på kings of leon. det är ändrade planer mina vänner. jag stannar i göteborg. Örgryte here i come. jag ska få hyra ett rum i ett kollektiv i en stor villa som är underbart gammaldags och snett.
längtar efter sommaren, vare sig den blir i bohuslän eller i göteborg. ska bli gött att få ta av sig alla kläder man går runt och släpar på. tänker varje vår samma sak, att vi går runt i ett jävla mörker i fyra månader. och man blir så glad när våren börjar komma och solen skiner lite längre varje dag. varför stannar man i kalla sverige under vinterhalvåret? jag tror faktiskt inte vi är skapta för det mörkret. människor behöver kärlek o respekt och allt det där, men framförallt behöver vi SOL.

Jag o hilda hade utflyttningsfest i lördags. Lisa kom från Oslo och fick stressa runt med oss i jakten på billig feta ost ute i angered, men det var det värt. kom en massa trevligt folk och jag tyckte att festen blev lyckad. var en mysig stämmning.




put your eyes on me and I know a place where we can get away

en perfekt lördag. vackra, underbara väder. en dag med tvätt. jag och hilda satt utanför vårt hus, drack en kopp kaffe och rökte en cigg. solens ljus smekte mina kinder. vi snackade om ungdomen. när vi flyttade hemifrån. orädda och ivriga. nästan desperata efter något nytt, få ett eget hem. många ungdomar är inte så. dom väntar, bidar sin tid och ligger lågt innan dom gör sitt move.

jag tycker verkligen att det är lustigt hur livet liksom löser upp knutarna helt av sig själv. eller ja, det kanske innebär en kraftansträngning åt något håll, men det är som om någon kosmisk kraft alltid ser till att det både kommer toppar och dalar. all oro och ångest försvinner alltid. det kan ta olika lång tid, ibland går det långt mellan varven och man börjar ju fan undra hur det egentligen ska gå. men när molnen skingras tittar solen fram.

jag inser nu att jag kommer att sakna göteborg. Även om jag bara kommer vara borta ett par månader så kommer jag sakna den här staden. tiden här har inte alltid varit lätt, men jag börjar också se att tiden varit väldigt utvecklande. jag har lärt mig mycket. och jag börjar faktiskt ta staden till mitt hjärta. börjar kännas som hemma. jag får väl se till att flytta tillbaka snart.
jag hoppas på jobb ute på nordens ark i sommar. bo ute på kusten och bada i havet när man är ledig.

 oh ja! efter en lång dag med jobb och LiKa danskompani. jag lägger mig i sängen, lyssnar lite på timbuktu. lyssnar till min inre röst. resonerar fram och tillbaka i hjärnan. finns en hel del alternativ. olika kort att spela på. men alla känns ganska bra. lyssnar på saian supa crew, rouge sang. dom sjunger om kärlek, men vet inte riktigt vad dom säger. det är vackert. skulle kunna ligga här i sängen och bara känna mig nöjd. nöjd med mig själv. nöjd med min säng, allt blir bra. ja, det blir det till slut. det kanske är det här som är försoningen. förlika sig med sin historia, men inte vara rädd för framtiden. det är som chords säger, "no time like the present". på onsdag morgonen ska jag sova länge. känna morgonen i frölunda.




handlar din skönhet om att du är snygg
eller snygg för att du är vacker
vacker för att du är skön
eller skön för att du är så grym

Jag gick in genom den olåsta dörren.
smygandes, bejaktande försiktiga steg
ett förstört hem
en konrekt reflektion på hur mitt känsloliv såg ut fast abstrakt
men fasthet
snabbhet

jag har älskat långsamt under solens ljus
jag har skrattat och tittat in i ögon som inte ljuger
jag är 20 år gammal
har inga barn
ingen sjukdom
jag kanske är lite konstig i huvudet
men inte mer förstörd än vad som är okej

det är en balansgång, men icke omöjlig att gå på
det är svårt
men lätt också
men inte bara ett eller det andra
mitt öde är inte bestämt

vad vet jag
men kanske vore det bäst om någon av oss försökte prata
men ingen av oss vill det tillräckligt mycket
så tystnaden beror
men i de bästa av universum skulle vi talat
ja, i de bästa av världar skulle vi kunnat vara vänner

vandrar längst viken. skuggan springer efter mig i långa mörka korridorer.
trädens lugna vindslitna grenar lugnar, solen spricker upp bakom molnen, som en försäkring på att ljusare och varmare tider kommer. men korridoren är lång, till synes utan slut. ett jäckande mantra. this too shall pass. visst kommer det. det vet jag, men funderar lite på när.

en till ungdom som tog livet av sig i trollhättan. förlorar hoppet. jag har inte lätt att fortsätta vara naiv. uppgivenhet blandas ut med bruset. vi orkar tydligen inte med, det måste ju vara så. varför skulle vi annars hoppa från broar?
jag tycker det är hemskt. känner återigen att allt kanske bara är på väg åt helvete i alla fall. lika bra o supa och knulla medans man fortfarande har chans. det finns en risk att vi står helt oförberedda på det som komma skall. nakna rövar och skär bäbis hud. lika lätt att sticka hål på som en ballong. finanskris, självmord o skit. vi är inte rustade för detta fysiska och mentala krig som förs. vi vet inte ens vem fienden är.

men så var det där med gråskalan sofie. det är inte alltid antingen eller. finns förhoppningsvis något som kan trösta oss i alla fall. det där gråa mellan de båda ytterligheterna. fan. jag hatar det gråa.

"jag hatar telekomföretagen. jag hatar alla storföretag. jag hatar läkemedelsindustrin. jag hatar regeringen. jag hatar polisen. jag hatar på asfalten. jag hatar att vi dödar alt vi kommer i närheten av. jag hatar kärnfamiljen.  jag hatar till och med männen"

- skrivet av "G-B" i januari 2000.

jag har spenderat mycket tid på att fundera över vad jag vill säga egentligen. varför jag skriver dessa rader.
hur jag ska formulera mig när det finns så mycket att säga, men samtidigt så lite egentligen.
jag skulle kunna skriva tusen böcker om iakttagelser och känslor. om stunder och saker som hänt. och saker som inte hänt.
och det är inte en förändring som tar form. det ordet räcker liksom inte riktigt till. men vill inte säga för mycket, för denna berg och dalbanan kanske slutar precis där jag började. ibland känns det onekligen så. två steg fram, ett bakåt.

jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. vill flyga, bredda ut mina vingar och se allt det där.
men ändå; det är som en stark, oväntad känsla av att jag måste återvända till punkt ett. men inte den punkten man kanske kan tro, utan den där första punkten. det skeendet. de första vacklande stegen ut i vuxenvärldens snåriga skog.
ja. om man en dag tittar i backspegeln och inte känner igen vägen bakom sig, och inte heller de stirriga ögonen som tittar tillbaka, då är det dags att ta itu med något som gick förlorat.
det handlar inte om kärlek, vänner eller jobb. inte ens om vart man har sitt hem. det handlar om andra missade delar som ligger och skräpar i tomrummet inuti.

det är skärvor som inte sitter ihop. och ja, detta låter ju fruktansvärt deprimerande, men det är inte så alls. det är bara en insikt om att man inte är odödlig. det finns ett liv för varje människa, det ska man ta vara på. vare sig man är i trollhättan, göteborg, oslo, LA, indien eller någon annan stans. jag orkar inte låtsas som att det är något mer än vad det är. jag är inte på väg just nu. jag ska ta det lungt för första gången på 10 år. livet bjuder på en del överraskningar, några underbara och en del jobbiga, men det är lite upp till en själv att göra det till vad man vill att det ska bli. 
det låter ju som floskler, och mina ord spelar inte någon roll. för det är bokstäver om något som jag inte kan förklara. jag skulle kunna dumpa detta inlägg i utkast-korgen precis som de tjugo stycken innan. 

det sägs att jag är på väg hem igen. kan inte riktigt säga vad det betyder, men jag tror det är ett vettigt beslut.
möjligen så att det är bra med vettighet, istället för separationsångest och flykt som två antagonister som slåss mot varandra. ständigt denna tvåsamhet som bråkar om att vara ett.

 att ta itu med demoner är inte lika enkelt som att förälska sig, supa sig full, spendera pengar eller spela wow. det kanske är därför som det kallas modigt.


"jag står på tröskeln i köket och svajar
 första gången jag gör något sånt här, så jag vet inte riktigt vad som är rätt eller fel,
och jag tycks inte hitta svaret
kan varken gå tillbaka, men inte heller tycks jag kunna ta steget ut till vardagsrummet
 istället står jag där och svajar och försöker skringa den där kompakta dimman i hjärnan
jag vrider och vänder mig och gnager på det förflutna,
maler det till köttfärs i förståndet förstående om att jag gärna vill göra köttbullar istället för slarvsylta
och så säger nån jävla newage nörd till mig att jag ska sluta
 tänka och istället bara LEVA
men hur ska jag kunna finna reda? det är som en finne i röven som aldrig tycks försvinna.
 dom där små fragmenten av stunder
 minnesbilder som är som en persisk sönderklippt matta i hjärtat
hur ska pusslet läggas för att bli en bild?
 hur ska det någonsin kunna bli något annat en en kattbajsklick i hörnet på mitt golv
 ihoplappat, ihoppackat, tillslutet och nyöppnat
 fast inte i kråkboet i trollhättan utan på tröskeln i frölunda torg."

- ett av alla utkast, skrivet 11 oktober 2008



FUCK YEAH!

du tittar bort mot där dom står
nästan ofrivilligt med blicken
egentligen vill du inte titta, vill inte se
hur dom står där borta och skrattar med höga gälla tjut
dom skålar och sneglar på varandra
ler med sina kluriga, ölbruckna munnar
deras sotiga, immiga blickar när dom kliver av bussen
målade kring ögonen
pyttesmå pupiller
lite svamlande
som om all självsäkerhet är som bortblåst idag
nervösa skruvar dom på sina kroppar
men igår då dansade dom på borden
du hatar dom
vill skrika att dom är några jävla fyllon
patetiska
larviga
tarvliga
dom höjer sina glas och skålar
idag ringer dom runt och berättar skvallret från igår
ser dom jämt på bilder från festerna
ja, du hatar dessa människor utan liv
men du vet också att du gör det
för dom är ju precis som du är

skillnaden är, vet du
att dom bara tagit det där sista klivet
dom låtsas inte längre om att dom har något bättre för sig
dom spelar inga spel
såna fasader som du så länge ansträngt dig för att upprätthålla
dom har ingenstans att ta vägen
och du irriterar dig på att dom ser så fria ut
när dom vinglar runt fulla där inne
jävla helvetes skit
en spelbild av hur du är
när du tagit lite för många öl
din destruktiva ådra stirrar dig blint tillbaka i ansiktet
- dom är precis som du

What would it take to make a woman like you
View a wolf like me for what I really might be
 Listening to lyrics only heres what I allow
You gotta try and make me testify for here and right now
Let's have a confrontation over a cold one
I'll give you conversation just to see if you can hold em
I play so dumb
Because I know some of these star struck small talk art fucks is no fun
I'm the blood type that goes straight for the guns
Like before you even spoke already knew what your loves like
So what you thinking?
Because I'm thinking we should jump into your ocean
Let's go girl this ship is sinking

Look at your face
When all I could see was myself looking back at me
Reflection
And all I could do was think about sleeping next to you

Now there's no reason to lie, I've had a lot of lovers
In my reality it's impossible to avoid it
But there's one reason for life gotta provide some supper
Gonna build a family just to watch someone destroy it
Do you really think you really wanna get to know me better
Don't you see the drama
Don't you feel the pressure
Don't get me wrong it would be my pleasure
To sing a song that could remove your shoes and your sweater
Bartender let me get a shot of Beam
Cause this girl over here is trying to get me out my jeans
And she doesn't seem to believe I'm just another thief
Came to take a piece and make you stutter when you breathe

You look like you were built for me
You talk like you want to steal my drink
You kiss like you already came
And that's a Lifter Puller line for those with out any game
It's like damn baby
You know you can't save me
But you should still tell your people that your leaving with the band
Maybe you can show me your hustle
Neither one of us would be so lonely If only you would come over here and hold me
I caught you trying to hide your smile behind your glass
But all of your secrets become a swing set when you laugh
And all of your regrets that you're carrying an' burying
Don't mean a damn thing if there's nobody to share them with


Atmosphere - Reflections

kött kött kött
vi alla äter kött
väljer en fint tilllagad stek
en medium rare oxfilé
eller du kanske är en som föredrar fläskkottletter?
en biff, en lövbit
eller möjligtvis lammkött?
alla har olika smak
det finns en för alla
ja, någon köttbit som faller i din smak
och vi maler
och fixar
putsar och mixar
smörjer och skär bort
bara för att leva upp till något slags mått
kanske får du för dig att du är missnöjd med det kött du fått
för segt eller för rått
vänta tills helgen och skörda det frö du sått

nu är det för mycket att liksom kunna hantera så där jätte bra. inbrott i lägenheten i lördags när jag kom hem.
klotter över hela väggarna, köket är pajat, allt är nedrivet och kastat hur som helst och allt av värde är borta från lägenheten.
och så fler olyckliga besked. som ett brev på posten blev livet lite krångligare. och jag gillar inte mig själv när jag är trött som ett cp, lätt irriterad och trött hela tiden. mitt huvud gör ont. jag har inte sovit så bra. jag tycker lite synd om mig själv, men jag tycker nog också att det är med rätt.

det har varit många saker den här hösten som hänt, både väldigt bra men också ganska jobbiga. och jag letar kring efter någon slags fristad. en plats att bara lägga sig ner på och andas ut. känna luften mellan mig och väggarna. en plats att återhämta sina krafter och nås av ny kreativitet. istället för det här jävla jäktandet, och jag vet fan inte hur jag ska kunna sluta stressa. och det är svårt att varva ner och lugna ner sig när det ständigt är nya uppgifter att ta hand om. när det krävs att man att 20 steg före. hur fan ska man då kunna landa i den riktiga verkligheten?

och nu är det att ta itu med hemförsäkringar, polisanmälningen, att städa upp, ta ledigt från jobbet. åka hem till mamma och lägga sig i hennes säng och gosa med Blomqvist.

livet är en slumpmässig kedja av saker som händer. men det kanske finns någon slags jävla kraft som leder en i rätt riktning. det gäller att lyssna.