I want my inner fire burnin'

det är mycket grejer som snurrar i mitt huvud just nu.

"det finns en värld här
som är vår
ingenting
kan störa den
och snart ska tåget gå
som tar dig
långt
långt härifrån
men ännu finns det tid kvar till gryningen
så vänta
lägg dig ner,
låt det ske,
ta det andra sen
ge mig något av dig själv
som kan värma mig
varje kväll ända tills du kommer hit igen"



åka o handla. komma hem, tvätta, diska och börja packa ner mina grejer i flyttkartonger.
jag börjar bli van, tredje gången gilt på 1,5 år. men det är ändå en speciell känsla att flytta. det är lite separationsångest blandat med den kittlande känslan av förändring. jag tänker en del på alla vänner jag kommer att sakna, hilda, lisa, maria, therese. jag tänker på människor jag håller varmt om hjärtat. jag är nervös. lite rädd också kanske.  det blir bra det blir bra det blir bra.

här helt plötsligt öppnades en dörr i väggen,
från ingenstans
bara för en stund sen var det otänkbart
tvivelaktigt och oresonligt att tänka så
men nu står dörren här på glänt
den gör mig påmind om att man kan
leva fler liv
än ett under en livstid
den säger kom
tiden är inne, du är redo nu
och när jag lyssnar noga så vet jag det också
det finns numera lite att bråka om,
få saker att strida över,
det utkämpas inte längre något krig
jag smakar på känslan och förstår att det är genuint
min tacksamhet är oövervinnelig
min kärlek är stor
trots att sorg fortfarande finns i mitt hjärta
och att det ibland gör ont och man ramlar och skrapar knäna
så vet jag, jag har det jag behöver nu



och så en annan sak. den här kärlekskänslan i bröstet är så jävla grymt härlig. och läskig och stor.
men den finns där, och upplevelsen av närheten och det vackra som bjuder in mig, det ska jag inte strida mot. jag öppnar min famn. tack tack tack.
tack för allt som inte blev som det skulle
tack för att det blev som det skulle
tack för mina ben, mina ögon och mina armar,
tack för mitt hjärta, min hjärna.
tack för att jag träffat mig.
tack för att jag träffat dig.
nu ska jag gå till apoteket.

jag har spenderat många otaliga otåliga timmar
att fundera över hur jag ska förklara och vilka ord som rimmar
på berättelsen om livet
i allt det stora och i det pytte pytte lilla
om sanningen ska fram så vet jag
väldigt lite om demokrati, nationalekonomi och världsbankens fuffens
jag är en ovan bilkörare
och en oerfaren kärleksförare
jag är disorienterad och alienerad
och det tar lång tid att diska
inga sparade pengar
men ändå mängder
av enkronor som ligger och skramlar överallt
framförallt är livet klurigt
man måste suga på karamellen
om vilken väg man ska gå
och vilket synsätt man kan ta till
när man kontemplerar över upplevelsen som kallas liv
ibland önskar jag att det fanns en lyckokaka för varje dag
så att man slapp gå och tänka på
om man gjort rätt ändå tills
liemannen knackar på och det är dags att gå
men en sak har jag kanske ändå lärt mig under mina tjugo år
och det är att man ibland faktiskt får
skörda som man sår
och resten av tiden den vet vi ingenting om
för om allt är här och nu
så finns det inte heller så mycket
att oroa sig för
visst, ingenting är för evigt
men det kan inte heller tappas bort

jag hinner tänka att jag kan följa dig
vart du än går
innan du öppnar munnen lite och vi börjar skratta
jag hinner fundera över om du trivs där du bor
och om det alltid varit så
att du hatat microvågsuppvärmd mat
innan du frågar mig vad jag vill bli när jag blir stor
jag svarar att det vet jag inte
och det gör lite ont i magen för det gör det alltid när jag svarar så
jag hinner se ditt leende och dina vackra händer
innan jag börjar kontemplera över hurvida det här kommer leda någonstans
om vi kommer hinna
ligga lite innan det är dags att gå
om det finns tid och plats nog för att säga att nu har vi det
nu vet vi!
innan jag måste packa väskan och försvinna
jag hinner tänka över mina tidigare relationer
och kanske kan jag summera några ambitioner
som jag fortfarande har
innan du lägger dig bredvid och säger
jag är glad att vara här

jag är oduglig, en ful brud
med för mycket attityd
obrydd, oansvarig och oanständig
med giftet i blodomloppet och springet i kroppen
rastlösheten och alienationen
som bara alkoholen kan råda bot på
det är katalysatorn för missbruksidentiteten
det är bensinen för destruktiviteten
som förstör allt jag håller varmt om hjärtat
som river med vassa klor i muskelbitarna
det skramlar i lederna, och jag går igenom de vanliga riterna,
tittar igenom bunten med sedlarna,
innan jag beställer in en öl till
ja, jag älskar den bittra smaken av alkoholen
för den är min första kärlek
min bästa vän, min enda riktiga vän
min tröst min tillflyktsort
allt annat ter sig främmande och
förpassat till andra jag inte längre känner till
så den mässande rösten i skallen får mer utrymme
och långsamt långsamt lindar den in mig i sitt nät
i labyrinten där få förut hittat ut




är det så här det känns när folk säger "första dagen på mitt nya liv"? det är inte så jävla sexigt ska jag tala om.
en gråmulen regning dag på kansliet. jag tackar brant bjork just nu, jag tackar jonathans starka kaffe och de levande ljusen.

en människa
delar itu, omkullkastade på banor som tar vilka vägar de vill
på olika platser, lämnade i människor
i leenden, i gråt, i ord, bilar,
på vägar på väg någonstans
känslorna är avscannade
sönderhackade, isärplockade
och ihoplappade
med ett skeft leende tittandes på under microskåp
delar som en handknuten matta som blivit sönderklippt
tills mönstret är borta
olycklig?
nej för jag ser på mig själv med största relativa objektivitet
då blir det lättare att klassificera sin egen identitet
jag kanske missade någon av livets stora lärdomar
för när jag ligger helt tyst och lyfter på täcket lite grann
kan jag höra något som skramlar, en förnimmelse om något jag inte fann
det verkar så enkelt för alla andra
men jag kan inte låta bli att famla i mörket av konstiga frågeställningar
för livet är en oberäknelig film där tvisten inträffar precis i slutet
när sista scenen spelats ut
som när du gått hem för längesen
och jag kommer på mig själv att fantisera om dig och mig
trots att du redan rest dig, vinkat hejdå och gått
och visst, jag kanske kan
reda ut den här historien
men jag vet inte vart jag ska börja
jag kanske lämnade huvudet tillsammans med förnuftet
i tumultet av att försöka komma på vad jag ska göra av mitt liv
olycklig?
nej det är bara lite obalans i känslolivet
jag vet ju att jag gör det svårare för mig själv än det egentligen behöver vara,
för det gäller ju att bara
planera och strukturera
gå ett två tre i vanlig tretakt
från a till b och vidare till c
men det blir svårare när man bränt att broar
och när man tror att alla andra tittar på roat
när jag är på väg hem ännu en gång igen
jag är irriterande medveten om varje steg jag tar
varje felsteg och klamp i klaveret
jag begått i det här kvarteret jag kallar hem
så jag lutar mig bekvämt tillbaka i mitt lilla hål i väggen
det är ungefär som att åka på charterresa
min egen lilla tillflyktsort
där det räcker att skicka vykort
till det där jag ännu inte gjort upp med,
ni vet det som kallas verklighet.

det här är min sista sång
det här är min sista sorgfyllda sång
till dig
det här är total uppgörelse
det är resignation i en annan skala än vad vi brukar vara vana vid
rida ut stormen och för en gångs skull kanske
känna någon slags frid
det här är ett hejdå med klaraste ton
och resonans som klingar ut i evigheten
det lämnar ett eko i innerligheten
i en människans bröst
i hjärtat som slår stadigt där inne
det är inte mer än så
och inte heller något jag kan rå på
för det är oundvikligt
och du vet att
jag kämpat för att denna ödesbestämda dag inte skulle inträffa idag
att jag gett det jag har och lite, lite, ännu lite mer än så
men nu sjunger jag min sista sång
och tiden som sakta makat sig framåt stannar helt plötsligt upp
som om någon tryckt världen på paus och mute
vi kan inte vänta mer
det blir inga fler
dagar, år av ovetskap
och oroliga stunder av tvivelaktigt faderskap
jag är här för att tacka dig
men säga att jag måste välja nu
vill inte följa med dig i ditt fall
till den mörka plats du så säkert färdas på
jag ska så små
vackra blommor i mitt bröst
som ska få växa sig starka och stora
med stammar likt tjocka trädgrenar
jag ska vårda dom ömt och spara min kraft till nya tag
jag ska vattna dom varje dag
det här är min sista sång
det här är min sista sång
till dig

världen vänder blixtsnabbt håll
utan att ens blinka,
kunna hålla koll
står vi med huvudet på marken och benen i luften
det kan ju tänkas vara
ganska tufft, men musten i armarna går ur
och det känns lite jobbigt i de inre organen
och det blir svårare att hålla fasaden
om att allt är cool lugnt,
lika stilla som en vakumförpackad filmjölk
här och var på
stads och långfärdsbussarna
börjar folk kravla sig upp mot det där lilla fönstret i taket
"har ni sett på maken? hon bara hoppade ut och ställde sig på taket!"
förundrade och förvirrade passagerare ser på
när hon och han lyfter rumpan från sitt säte
ler ett klurigt leende och lämnar efter sig ett underligt läte
när dom försvinner ut,
upp i rymden
och ropar efter sig "katarsis!"
en forskare på tv säger att det beror på tyngdlagen som bara helt plötsligt
inte fungerar på vissa människor på 3ans, 5ans och 11ans linje
han varnar även extra för buss 50, 16 och 58
men man ska ta försvinnandena med lagom oro,
det får vara måtta
på spekulationer om konspirationer och exkursioner
en liberalist på debatt säger att sån här händer i cykler
ibland vart 10 000e år inträffar det här,
och här och där försvinner hela befolkningar
och visst kan vi öppna upp för tolkningar
men det handlar mest om vanliga svängningar
inget paradigmskifte eller någon revolution
det är knappast någon katastrof eller världens undergång
så slå på tvn och lyssna på skönstämmig sång
på idol, dom är ju så tokiga med sina roliga frisyrer
glöm bort dom som är borta,
måste passa oss för att göra dom till martyrer
lägg er ner, slut ögonen
och somna in till tvn och ett glas propavan
kan kännas lite ovant men slappna bara av
inget att oroa sig över
eller uppröra sig för
några försvinner och andra stannar kvar

I sort of, kind of, miss it somehow. I really do miss it.  vi glömmer ganska lätt de smärtsamma små saker som händer oss i livet. och vi har svårt att känna tacksamhet över de små ögonblicken av lycka som betyder så mycket i den stora hela bilden.
jag saknar tamburingatan 3 på  något vis. jag saknar ljuset och köket utan fläkt. jag saknar kvällarna, när det var mörkt utanför. jag saknar förortskidsen och våra finska grannar. jag saknar promenaderna ner till hemköp på söndagarna, när vi var bakfulla och jävliga. jag saknar lugnet och jag saknar stressen innan vi skulle gå ut. jag saknar badkaret och dreadlocksen. men mest av allt saknar jag DU & JAG, när hilda och sofie bodde ihop. jag bär det som en skatt i hjärtat, en tid av prövningar och omvälvande omständigheter, men mycket skratt och goda frukostar.

om hon sluter ögonen kan hon se det
i sin inre blick har hon tagit ett fotografi av tiden
som stod still den där torsdag kvällen
i ett hus längst kanalen i den lilla staden
ögon som möter varandra
och ord som snubblar ut över varandra
blickar och stavelser
två och tre
en man och en fumlig hand som fifflar med mobilen i fickan
han tycker hon är sensuell, vacker och intelligent
och så öppnar han munnen och ut forsar orden
jag vill ha dig,
ta mig nu och ligg med mig nu,
ge mig lite av dig för det är så tråkigt att vara själv,
när ska vi inse att tiden är för kort för att slösas bort?
vi behöver inte lova varandra något,
men inte heller låtsas som att vi inte såg något
när vi öppnade upp och smälte tillsammans, ihop
nej så säger han inte riktigt
han är underförstådd med den outtalade förståelsen
om vad som får sägas och vad som gör sig bäst i fantasin
men han tänker att han kanske lider
av någon slags kleptomani
för han vill bara ha henne,
äga henne för åtminstone denna torsdag kväll ikväll
hon tänker att han ser fundersam ut
vill bara be honom stänga sina ögon och ge henne en kyss
andas i samma takt
lyssna till samma rytm
det är ingen farlig lek
bara älska och somna och vakna och missa tiden till tvärgatans apotek
nu känns november långt bort
kallt och rått
så hon tar modet till sig och säger
älska långsamt med mig under gatuljusets sken
jag ska visa dig hur man gör,
för, vi behöver le åt alla bekymmer
och skratta gott
tiden är för kort för att kastas bort



(en ny variant av en gammal grej jag skrivit..)

hotmail, msn och sms
du kan slå en signal sen
när klockan börjar närma sig fem
jag menar, det är lungt
tjena, hej och vi hörs på nått sätt
men vart ska vi ikväll?
pustervik, kontiki eller nefertiti
vi kan mötas upp på kungsportsplatsen
det är ungefär som mellanstadiet när man sågs under eken på rasten
det var inga måsten
så skulle vi gå till röda sten sen?
nej juste, ditt gamla ragg hänger där
och du är ju fortfarande kär
vi får tänka om, nya planer och andra idéer
vart är det bra häng, billig öl och sjyssta folk?
lagom discodans, ett ställe man kan smyga iväg och röka en holk?
fan, jag önskar jag hade en dator här så jag kunde
kika in på djungeltrumman
för här i stan, fungerar inte djungelns lag
ingen idé att slå på stora trumman för öronen är vända bortåt
men du, vad sägs om framåt uppåt?
jag vet inte, men jag har satt på mig bästa partydressen
och laddat hela veckan
nu måste jag ha en öl så spänningen släpper i armarna
jag skiter i söndagen och bakfylleångesten
och på facebook står det ju att
alla andra har ju också varit ute och ramlat runt

stanna eller fly?
stanna eller fly?
stanna eller fly?
jag vet inte vilket håll jag ska dra åt
hjärnan säger nått, hjärtat har plötsligt fått svar på tal
och kroppen gungar fram och
tillbaka...
likt en pendel på en stor visare, klockan slår tre
men jag hittar fan inte vägen ut
vi beter oss som att vi menar vad vi säger
varje ord som läpparna säger, som svaljet släpper ut
är det inte egentligen ´bara skitsnack?
ett massa "humm", "jaaa.." "njea" och "japp"
ställer ut våra kroppar till salu och dricker vårt te på närmsta
café
fixar med håret och smakar på det fylligaste godaste vin.
pratar om idéer och framtidsplaner
men det är kanske bara skitsnack
för det är inte enkelt
vägen är inte utstakad
oavsett hur många gånger du säger att du vuxit upp och
är oberoende av alla karlar och mammor, och pappor och barndomsvänner
så är du ju så förvirrad
vi är fegt släkte
kommer faktiskt från aporna
tvivlare och syndare
och ingen vill svara för sina handlingar när sanningen
stirrar blint tillbaka i ögat
jag är ingen kristen fanatiker
eller newage nörd
men jag förlorar hoppet ibland
vill bara slita håret och bli en liten mask
slippa ansvaret och tålamodet
och tvivlandet och massröveriet
kunna klappa sig på bröstet och säga "det var inte jag i alla fall"

det är som att jag inte längre känner igen mig själv
när jag tittar på bilder för längesen
de där långa lemmarna och den ihopkrympta hållningen
jag har en slarvig tofs
en stor t-shirt
och jag kommer inte längre ihåg morgonen i det där köket
där jag stod och fixade frukost
och jag vet ju någonstans att jag är samma människa
och förmodligen resonerade jag på samma sätt
kanske ganska lika tankar då som nu
med drömmar och funderingar
jag vet, för jag skriver om ungefär samma saker nu som jag skrev om då
men jag kommer inte ihåg
känslan av att komma hem
lukten i lägenheten
eller hur det såg ut i kylen
ditt leende
eller min ensamma säng som stod gapande mot mig
det kanske är så mekanismerna i livet fungerar
vi glömmer och går vidare
tappar den stora hela bilden av verkligheten som den var
för att kunna tillägna oss stunden nu
men tiden går snabbt
och allt jag vill är att kunna ruva på fler hemligheter
komma ihåg alla minnen, fixera de likt ett fotografi i hjärnan
så jag inte ska glömma
glömma vem jag är
vad jag gjort
glömma bort vem jag spenderat min tid med
och hur den där soppan eller glas vinet i fönsterkarmen i din lägenhet smakade
jag vill komma ihåg så att jag när som helst kan sluta mina ögon och känna hur den där kramen kändes
så att jag kommer ihåg
och har vett att ta tillvara på
alla goda stunder som livet gett mig
och alla sura frukter jag fått så jag inte går på samma nit igen

i denna ensamma plats kallad världen
varför inte bara komma tilsammans
dricka lite kaffe och göra ett barn
ta alla chanser man får
kika på skor hos whyred och drömma sig bort i en fantasi
en amnesi
över tiden som var innan just nu
vi kanske bara får en chans
ett litet hål i universum som öppnar sig precis här
jag tittar upp på dina kinder
funderar på hur du såg ut när du var tjugo ellerså
på vilka drömmar och mål du hade då
du säger att livet är något som lätt förgås
man hinner inte riktigt med
och jag trodde att jag glömt bort kärleken
att jag blivit cynisk och grå
fullt av metall i magsäcken
räcker den ljuva stämman till för att skapa någon slags musik
och hur är det egentligen
är kärleken livslång, eller blixtsnabb
kort och passionerad eller ofruktsam
ska vi kasta oss vilt omkring eller sitta på kammaren
filosofera och kontemplera
eller bara skita i de?

nej nu jävlar.
det skrivs alldeles för lite om kvinnans sexualitet, och jag anser att jag faktiskt har erövrat min.
jag har tagit tillbaka den från säljande posters, stringtrosor, porr och allt-är-till-salu.
jag äger den och härskar den och inser att den är stark.
den är min egen och jag ska ta vara på den.
en vän och jag hade ett samtal om att LÄRA oss att njuta av den, lära oss uppskatta den och faktiskt se sexualiteten för vad den är - en jävla sjukt stark drivkraft. om vi skalar bort allt annat som vi måste göra, jobba, betala räkningar, umgås med vänner, läsa en bok, utbilda oss; så vill vi ju helst av allt bara knulla.
och det behöver inte i sin tur betyda att man ska ligga med varenda vuxen man (eller kvinna?)  man ser på stan, men man behöver kanske inte heller vara rädd om man någonsin skulle få den tanken i hjärnan.
sensualitet, sexualitet, att känna sig tänd, att vara öppen för att lära sig om sitt eget lilla djur som ligger och ruvar där nere,
det är rätt gött. det är ju inget farligt!
jag är ingen sexpredikare på något vis, men vafan. ska man behöva ligga gammal och skruttig på dödsbädden och tänka "fan vad mycket jävla grymt sex jag hade kunnat haft om jag bara vågat"
nu ska jag dyka in i böcker på ämnet och förkovra mig.

ska vi behöva bli handikappade, få downs syndrom,
hjärnskada eller stroke för att uppskatta livet?
en sjuk bror, pappa - eller möjligtvis
ett barn för att begripa det sköra, sårbara i livet?
ska vi behöva skära oss i armarna, förlora oss i droger och vakna upp
och undra vem fan man egentligen är för att på riktigt
uppskatta och tycka om oss själva?
ska ni nästan dö,
lite sådär på gränsen
för att förstå att livet är något man kan välja?
ska vi ta en chans?
ska vi? ska vi?
ska vi springa mot en ruin,
en kant till lyckan tar slut
och vi slår våra huvuden blodiga för att vi är så rädda?
hur långt ska vi färdas tills insikten
om att vägen har ett slut kommer,
och när ska vi fatta att det inte var slutet som vi letade efter,
utan att det var själva stigen dit som betydde något
och när vi omfamnat sen tanken
hur mycket ångest
jobbigt ska det ta innan vi också
känner det med våra hjärtan?
hur många människor ska jag lägga pussel i
innan jag slutar för jag  har faktiskt börjat lägga
mitt eget?
ska vår integritet bli överkörd innan
vi ens fattade att vi hade någon att försvara?
hur många lik ska vi trampa över?
hur många cigg och hur många piller
ska vi äta innan vi reser oss upp?
går svaret att finna i alla frågor
kanske bara lägga sig ner och lyssna
se hur verkligheten likt en frekvenssökande radiokanal existerar,
i skiffer tills pusslet blir en bild
när närvaroheten till varje stund finns
när allt är nu
och nu och nu
och nu
när vi ser demonen i ögat och säger ifrån,
säger till, att det är det här livet jag vill leva
ut i varje fingerspets,
i varje liten cell och del av mig,
som en organism på väg ut mot,
in till universum
med alla känslor i behåll
med kärlek och utan pretantioner
med ambitionen att leva med
medmänskligheten, ensamheten och tillhörigheten

jag sitter ute på mammas balkong i trollhättan. röker en cigg, klockan är sent och det är torsdag idag.
jag funderar på enheten, det holistiska. hur vi alla hör samman.
och på politiska ideologier
och på kvinnans frigörelse
och det extrema individualiserade samhället.
jag känner en man som är anarko-libertarian, en annan som är radikal konservativ, en mansgris helt enkelt.
på vår desperata längtan att få höra till ett sammanhang, och att det många gånger inte spelar någon roll vilket det är.
och motståndet som finns/har funnits i ungdomars kulturutövande. och på woodstock 68-69. på alla upproren, på all sveda och värk för rösträtt, på alla spreyfärger på burk som används på stadens gator. och på hur människor faktiskt också resonerar som mig., jag är ingen ensam ö, i ungefär allt som händer mig i livet finns det fler som också går igenom samma grej, tänker samma tankar, känner samma sak.

vi luras till att tro att vi är ensamma, och i viss mån är vi ju det också.
men vi är också tillsammans, och den kraften är starkare.
jag har börjat lyssna till livet. mitt hjärta och min hjärna lyssnar till budskapen, till det som bara kommer till en. den lyssnar till historien - inte bara min egen utan även många andras.
det jag behöver kommer i min väg, och jag är inte ensam. Jag är självständig, men jag är också beroende. så innihelvete beroende, och det är skönt att kunna erkänna det och förstå det. det gör mig inte svagare, inte dummare, inte mesigare eller mindre benägen att fatta egna beslut, - det bara är så!
tack själva fan för denna insikt!

och tro det eller ej mina kära medborgare, men lyssnar man inåt, både kroppsligt och andligt så finns alla ens svar där.
man behöver inte söka eller sträva speciellt mycket.
OCH i detta så är det även så att man inte heller behöver sträva efter att inte sträva.
jag vill lära mig mer om mitt inre liv, och mina önskningar och behov som människa, och jag vill också lära mig att lyssna till vad min kropp säger. "nu är du egentligen väldigt trött, gå och lägg dig", även om min känslomässiga enhets-del (hur man nu kan säga så?) vill stanna uppe och prata mer.
vi är fulla av små diamanter som vi bär i vår bröstkorg. vi ruvar på dom väl och vi är lite rädda för att släppa in någon där, för det är vår personliga svär, där vi tror att ingen annan kommer förstå oss eller kunna älska oss precis för dom vi är. MEN DET GÅR. tror jag i alla fall.
jag tänker inte bli urlakad på alla färger som jag har, och jag tänker inte lägga mig ner och acceptera att bli någons hemmafru, men jag tänker fan inte heller bli bitter.
vi är kärleksfulla människor, och vårt hjärta är gott.

nu tänker jag lyssna på min trötta kropp och gå o lägga mig på soffan.

(det kanske låter som om jag blivit religiös och riktigt så är inte fallet, jag är fortfarande cynisk och jävlig.men inte just inatt)

vi springer runt i cirklar
försöker hitta det där som vi förlorat
längst vägen, vart tog det vägen?
gatan tog slut längst spåret, vi tappade tråden
snedda över gatan, såg ljuset längst bort i tunneln,
men nej vi längtar ju bara hem
till mammas bullar och saften i tillbringaren
vill ju bara ha en ny cykel så jag kan åka ner till min vän
säga hej som ett hopp för att vi ses igen
kanske ikväll eller imorgon, fast nej juste de, jag ska ju åka sen
packa min väska och åka hem igen?
så jag sitter på tåget och ser staden försvinna bort bakom mig
längtar efter min egen säng
men saknar mammas gata
redan, och om igen
har en plats att känna igen mig i,
men de känns som jag alltid är på väg ifrån den
men, om jag samlar mitt mod
kanske mitt hjärta kan fungera som rod
ta sats och försöka vara en vuxen nån gång
o göra allt det där som man ska då,
jobba o slita, handla mat på krita på ica
bli lite ansvarstagande, och köpa en lägenhet i örgryte
fast egentligen vill jag ju bara hem till hallonbuskarna
till gräsmattan och till stigen mellan våra hus
där vi lekte och sov en natt i juli
vi var 8 år gammla
hade inte blivit rastlösa, besvikna eller lessna
ja jag längtar hem igen
känner igen mig i dig
och vill bara höra till ert kompisgäng
den otvugna gemenskapen där saker o ting bara händer
där jag kan flyta med o slippa allt det där, men där
kommer känslan åter igen
om att växa upp